Hemma

Så himla skönt att vara hemma igen! G kom och hämtade oss på stationen och Meya var så lycklig att hon inte visste var hon skulle ta vägen.

Min kära soffa. Den är så skön. Jag sitter här i mitt hörn och landar och landar lite till.

Jag och J tappade bort varandra på Fridhemsplan förut. Jag hoppade på ett tåg och insåg att J inte var med mig in. Jag var så trött att jag märkte inte att han fastnade i spärren med sitt kort som strulade. När tåget rullade iväg ringde han och var på fel perrong. Ingen större dramatik. Jag hoppade av vid nästa station och åkte tillbaka. Tur att man ändå är rätt så cool med att fara runt i storstan 😊

Jag är så stolt över J som gått igenom timtal av tester och intervjuer. Han är charmig och kuratorn tyckte att det var jättetrevligt att jobba med honom.

Det är 8+ i Värmland och blåst. Men här mår jag bäst av allt i helaste världen.

Stockholm

Jag och J reste med tåg till Stockholm igår. Vi tillbringar 2 dagar här för att göra en neuropsykiatrisk utredning.

Vi bor hos brorsan som äntligen efter många år har krympt sitt kollektiv och har därmed plats för gäster. Förut bodde han och 2 familjer i en 3:a, men nu delar han sin lägenhet med bara ett par tjejer som bor tillsammans i ett av rummen. De har tillgång till vardagsrummet men när han är hemma är det i huvudsak hans zon. Jag har knappt sett av tjejerna förutom i hallen ett par gånger 🙂

Vi har träffat en kurator idag var och en för sig. Vid lunch hittade vi ett sushiställe i närheten. Det är ju vår gemensamma passion. Det är alltid så fint upplagt och mysigt att sitta och plocka med ätpinnar och doppa i soja med wasabi i.

Efter passade på att promenera lite från Fridhemsplan till city efteråt. Vi är inte så mycket för att gå i affärer men jag visade J några butiker som jag älskade som ung. På den tiden jag hade skumma hårfärger, punkiga kängor och piercingar 😊 Blue Fox och Sko Uno på Gamla Brogatan fick nostalgibesök. Efter att gått över Sergels torg, var vi mätta på stan och åkte ut mot förorten.

Jag har nog blivit gammal. Det lockar mig inte alls längre detta myller av trafik, ljud och människor.

Mysigast att vara hemma hos bror. Vi har lagat mat, käkat Chips, planerat vår julnovell som vi ska skriva och läsa upp för varandra till jul och spelat nostalgispel på Supernintendo. Riktigt kul faktiskt!

I morgon väntar en lång dag med kurator, läkare och massa tester. Sedan åker vi hem direkt efter det.

Det känns skönt att detta blivit gjort. Vi får se vad utredningen visar och jag hoppas att den kan vara till hjälp för J. Men mysigast har det varit att umgås och ha kul ihop med brorsan, och att han inte är så trångbodd längre så att vi kan breda ut oss här och känna oss bekväma.

Nu ska jag klå min son i wrestling!

Äntligen

När jag drog upp rullgardinen i mitt lilla assistentrum i morse var det alldeles vitt ute. Jag tog en bild från storstugans allrum.

Boendet ligger fint i utkanten av stan.

Alla är inte lika glada för snön. Vissa blir nervösa. Andra får problem med rullatorer som fastnar i snön, men jag och kollegor var på extra gott humör denna morgon.

Utsikt från badhusets fönster. Skönt med solsken igen. Det var länge sedan.

Tidsfördriv

Helgens sista dygnspass från söndag till måndag. På vårt schema stod promenad, men jag var lat och Grabben verkade inte heller ha något behov av att röra på sig. Det är svårt att hitta på något tillsammans inne. Jag rotade runt bland hans pussel och hittade ett som inte ens var öppnat. Jag förstår varför. Alldeles för svårt för honom, men jag satte mig bredvid honom och började ta mig an det. Lät honom hjälpa till att sätta ihop bitar jag gav honom.

När jag börjar med sådana här grejer tappar jag tid och rum och jag hamnar i en slags bubbla. Apropå bubbla så var pusslet runt. Jag har pusslat mycket i mina dagar men aldrig ett runt.

Det var riktigt kul. Även om inte grabben kunde delta så mycket blev det ändå en liten tid med umgänge, småprat och en lite annorlunda aktivitet. Så fast det mest var jag som grejade kändes det ändå som en pedagogisk stund.

Jag var barnsligt nöjd när pusselbollen var klar.

Nu blev jag sugen på att ge mig på ett 1000-bitars pussel hemma.

Jag hittade en tant

Jag hade somnat i soffan ikväll och vaknade vid 23-tiden. Jag var tvungen att gå ut med Meya en sista gång och stoppade snabbt fötterna i ett par av sönernas skor, 3 nummer för stora. Tänkte ju bara gå lite på vägen här utanför.

Meya voffade lite misstänksamt åt en dam i mörkret och jag förstår varför, för damen vinglade väldigt mycket och uppträdde helt klart lite avvikande så vi bytte snabbt till andra sidan vägen.

Jag insåg då att kvinnan var min kära gamla AA-kompis TB:s fru. Vi gick på behandling ihop och fann varandra på ett underbart sätt. Efter många många års hårt supande blev han en nykter man, stolt och glad. AA blev hans liv och han blev till slut kassör i föreningen. Tyvärr avled han ändå av sin svåra skrumplever. Oerhört sorgligt! Jag var på hans begravning och grät floder.

Frun bor bara 100 meter ifrån mig och vi pratas vid i bland. I kväll anade jag oråd och bestämde mig för att förfölja henne diskret för att se till att hon kom hem oskadd. Vid hennes hus var det tomt så jag trodde hon tagit sig in men funderade ändå på om hon verkligen klarat av att ta sig över kompostgallret de brukar ha vid porten och närmade mig huset.

Då hör jag en ynklig röst som ropar på hjälp och ser att hon fallit ned för en brant slänt och ligger i buskarna. Jag fick binda Meya som skällde en hel del. Så klart en väldigt skum situation för henne. Kvinnan ligger där på rygg och jag hasar ned till henne med mina för stora skor samtidigt som jag försöker få Meya att lugna ned sig.

– Vem är du?, frågar kvinnan.

– Jag är Thirre, TB:s gamla kompis, vet du, sa jag.

– Vad gör jag här? Hur hamnade jag här? Vem är du, sa du?

– Jag är Thirre från AA!!

– Jahaa….ska jag till AA nu!!?? (Med gråt i rösten)

– Nejnejnej…jag ska hjälpa dig in i köket bara. Nu skyndar vi oss lite så inga grannar ser oss.

Till slut fick jag henne på fötter och vi kom in. Sedan satt vi vid köksbordet och pratade och höll varandras händer. Hon var så tacksam. Hon berättade om TB:s sista dygn, att han fick ett sådant värdigt och fint slut och att han tyckte så mycket om mig. Vi pratade om så mycket och och hon visade bilder på TB, när han var ung och snygg och jag ville bara gråta men kramade henne och var käck och sa uppmuntrande saker istället. Vi pratade så klart om alkohol, lite om hennes konsumtion och jag predikade verkligen inte men sa ändå att detta kanske är en varningsklocka.

Meya var stressad. En katt fanns i huset och jag var tvungen att ha henne i koppel. Så jag gick där ifrån ganska snart. Vi kramades en massa och jag rådde henne att dricka mycket vatten och gå och lägga sig. Hon tyckte det kändes så skämmigt, men jag muntrade upp och sa att det inte var så stor grej. Att det var tur att en gammal alkis hittade henne och ingen annan 😄

Tänk så det kan bli, och vilken tur att jag förföljde henne!! En väldigt speciell lördagskväll. Både fin och lite sorglig. När jag kom hem grät jag lite, stod i mitt kök och såg ut över stadens ljus och pratade lite med TB. Kanske hörde han mig. Kanske inte….

En bra arbetsdag

Jag gillar lördagar. Även när jag jobbar. Vi gör dagen extra mysig. Lite sovmorgon, lite godare frukost, väntar med kläderna lite längre och försöker hitta på något trevligt.

Min plan idag var att ta med ”Grabben” och grilla korv. Det var planerat med ved, tändvätska, tid och plats från min sida. Vädret hade jag också kollat.

Det duggade lite och var så grått som det bara kan bli, men jag var fast besluten och Grabben gillar att komma ut på nästan vad som helst. Målet var ett vindskydd vid en strand. Jag åker dit då och då. Grabben hade varit där förut tror jag för han gick före med bestämda steg till vindskyddet.

Jag hade med mig lite torr ved, tändvätska och lite papper. Grabben gillar inte att vänta så jag kände enorm press att få igång en brasa. Med tändvätska, lite döda grankvistar och papper hemifrån gick det lätt som en plätt.

Allt var bra. Vi lyckades grilla korv, vädret var trotts allt okej. Duggregnet gav sig eller så märkte jag det inte.

Vänern var stilla. Allt vi såg var en fiskebåt. Här fiskas det in i det sista, innan isen konmer. En korps kraxande och en knipas vinande vingar var allt som bröt tystnaden….

…förutom mina ljud. Grabben talar inte. Man vet inte säkert. Har han det bra? Är han uttråkad? Är han sugen på korv? Förstår han varför det dröjer?

Det var första gången vi grillade och jag kommer säkert vara lugnare nästa gång men i något slags behov av att underhålla sjöng jag, smådansade och skrev hans namn i sanden.

Kiss

Jag sitter i bilen just nu och plötsligt dök en av mina favoritlåtar med Kiss upp, Detroit rock city.

Då kom ett av de käraste minnena fram. Året var 1997. Jag bodde i Stockholm och Kiss skulle spela på stadion.

Det var stort. Mina och brorsans ungdomsidoler. Det var innan internet hade blivit så stort och jag minns inte riktigt hur jag gjorde för att boka biljetter men jag tror det gjordes genom att ringa och ha väldig tur. Eller om jag rentutav befann mig vid en biljettbutik i city. Men tur hade jag! Jag minns när jag ringde till min bror och berättade att vi hade lyckats och vår totala glädje över detta.

Brorsan bodde i Kristinehamn då och var nyligen ryggopererad och gick med en korsett, men det hindrade oss inte. När dagen väl var inne möttes vi i Stockholm. Jag minns att det var sommar och sol, och min bror var längre efter scoliosoperationen. Hans ryggrad hade rätats ut och det var ovant att snegla upp mot honom.

Vi fick rätt dåliga platser på stadion, men vi var saliga ändå. Jag tror det var min första riktiga konsert. Och när Detroit rock city kom, ställde sig både brorsan och jag upp och vrålade av glädje med armarna resta. Att få se våra rockhjältar live var kungligt!

Det var tider det.

Nya vägar

Jag hade tarmvredsliknande värk i magen igår. Det satt i över 12 timmar. Jag var så himla skraj att hamna på sjukhus igen och bad böner att det skulle släppa. Man har aldrig tid att bli sjuk men särskilt inte nu!!

Jag sov uselt men vaknade nästan smärtfri med bara lite öm mage. Jag har massor av förträngningar och ärrbildningar i magen. Förmodligen var det något som fastnat lite på vägen. Jag är enormt trött men så lättad idag.

Vi hade sip-möte på BUP på morgonen. Vi föräldrar, rektor, skolkurator, handläggare på socialtjänsten och kurator på BUP. Ett bra möte. Alla talade och alla lyssnade. Vi pratade om strategier och bemötande. J:s styrkor och svagheter.

Samtidigt som det kändes bra var det stunder jag fick tårar i ögonen och bara ville gråta och säga att jag orkar inte vara en sån där kämpande, stöttande mamma som går på massa möten hela tiden. Jag ville säga att jag är så trött och så orolig för hur framtiden ska bli, och att jag bara vill att allt ska vara bra och lugnt.

Trött trött åkte jag hem i regnet. Meya var ensam hemma och jag hade dåligt samvete. Ändå hittade jag ork i resevtanken och vi åkte till skogen. Vi testade en ny skog, nya vägar och stigar. Som vanligt fascineras jag över hur mycket det finns alldeles nära som jag aldrig sett.

Det finns så många skogsvägar här omkring som använts av regementet och till slut kom vi fram till en stor skjutbana mitt i skogen. Där fick Meya springa lös och jag sprang jag med, hit och dit och larvade mig, gjorde konstiga ljud och tjöt för att locka till mig henne. Om nån skulle sett mig skulle den nog tro att jag rymt från någon anstalt 😄

Promenaden gjorde i alla fall väldigt gott. Nästan 7 km blev det, och blöta blev vi. Jag kom till jobbet en aning för sent med leriga skor, rosiga kinder och blöt in på bara skinnet. Nu väntar ett jobbdygn, men det blir ett bra dygn. Snart ska vi åka till MC Donalds 😊

En produktiv dag…

…kan man nog kalla denna.

Åtminstone har en del vettigt blivit gjort. Något av det tråkigaste som finns som jag inte gjort en enda gång sedan jag flyttade hit för 16 månader sedan. Städat bakom och runt hela spisen.

Men oj, vad det behövdes, och vad nöjd man känner sig sedan. I samma veva gjorde jag ren hela kakelväggen och städade under diskbänken också.

Två soffor städades rejält och lägenheten moppades. En stor bedrift när jag går runt här i mitt novembertöcken och sällan får något vettigt gjort. Jag mår så himla mycket bättre när det är städat och mysigt här.

Meya är inte så bortskämd med skogspromenader den här perioden. Jag har liksom bara energi till det nödvändigaste och knappt det. Men idag var en bra dag. En timma blev det i skogen denna gråa dag då hela staden var inbäddad i en grå fuktighet.

När vi kom upp till ishallen fick hon leka en stund i högen av snö som alltid ligger där utanför. Det är väl ismaskinerna som tippar av därute efter att de spolat isen. Meya rullade sig runt och njöt av kylan.

Den där promenaden piggade upp oss båda. Efter att städat lite till åkte jag och W ut för att övningsköra. Det blev en ganska lång tur. Först runt på smågator inne på vårt gamla regemente och sedan ut mot skärgården och Picassostatyn. En lätt väg där man bara får köra i 30. W körde så duktigt att jag lät honom sedan köra ända till Maxi i andra änden av stan.

Det blev lite nervöst med korsningar, filbyten, rödljus och övergångssställen men det gick väldigt bra. Jag är himla stolt över honom!! Jag ringde G så fort vi kom hem och skröt över honom.

Min stora kille. Idag kom han hem med en klasskompis på lunch, hämtade idrottskläder och sedan åkte de iväg med en epatraktor. Jag stod bakom gardinen och kikade ut med värme i hjärtat. Att han har en kompis. Han umgås aldrig med någon privat men att han ändå verkar ha kompisar i skolan.

I morgon ska jag ut och övningsköra en sväng med en gammal kollega som jag ska försöka hjälpa lite på traven. Hon har kört lite förut så förhoppningsvis blir det inte lika nervöst med henne 😬

Nu sitter jag här i mitt nystädade vardagsrum med tända ljus och mår ganska så gott. Grabbarna och jag kollar på serien Killing Eve som jag tycker är himla bra. Vi har precis sett det 8:e avsnittet. Jag följer några serier nu och det passar bra i novemberrusket.

Frid ute, frid inne…..

…..frid i hjärta, frid i sinne.

Så kände jag i dag när jag vaknade. Jag hade sovit ända till 7.40!! Det är jättesent för att vara jag. Jag var nästan yr av töcknet i huvudet som det lätt blir när man sovit lite mer än man behöver.

Mina drömmar i natt var ett myller av människor. Allt från gamla klasskamrater, min barnvakt när jag var 8 år, släktingar, min mammas förra man som varit död i mer än 10 år och många många andra. Det var allt från kalas med flervåningstårtor till begravning. Punkjöjja som alltid varit klädd i jeans och nitar dyker upp i svart kostym gråtande. Han hade precis begravt sin pappa, och jag kramade och tröstade. Myller av människor som sagt.

Sedan vaknar jag upp, lugn och lite luddig. Meya och jag går ut och världen är alldeles grå och mild….och alldeles stilla. Blöt efter gårdagens regn och blåst. Stilla och tyst som söndagmornar är i småstäder. Det hänger vattendroppar i rönnbärsklasarna och kråkor kraxar så där som de ofta gör när världen vaknar. Ett lätt duggregn smeker oss stilla.

Jag är lugn. Meya är lugn. Vi går på ödsliga gator och allt vi hör är kråkorna och ett fåtal bilar som kör genom vattenpölar. Inte ens löven prasslar. Jag blir nästan förtrollad av stillheten. Och så känner jag ett slags hopp inom mig som jag inte känt på länge och en kärlek till livet.

Jag har varit så avtrubbad, och känt mig så håglös på sistone men i dag kom jag tillbaka till mig själv, medan vi gick genom den disiga fuktiga morgonen.

Väl hemma kollar jag brevlådan. Hittar en utbetalning på 800 kr som för mig glad. Jag hade betalat för mycket på mitt gamla billån som löstes när Forden skrotades.

Sedan tar jag en kopp kaffe och åtrervänder till sängen. Meya lägger sig bredvid, suckar tungt och somnar med nosen mellan tassarna.

Snart startar dagen på riktigt. J ska till kyrkan. W ska få övningsköra mer. Läffe kommer på middag, men just nu ligger vi här och lyssnar på regndroppar mot fönsterblecket och njuter av morgonfriden.