Tre nya svampar

Jag har ju som mål att lära mig och äta någon ny sorts svamp varje år. I år har det hittills blivit 3 stycken.

Mjölskivling

Den råkade jag översalta den lite väl mycket för att riktigt kunna uttrycka mig om vad jag tyckte om den. Men enligt svampguiden har den 3 av 5 stjärnor och det var nog min bedömning ungefär.

Och så den jag hittills blivit mest glad över. Stolt fjällskivling. Den skrev jag ju om i måndags men tycker absolut att den förtjänar sina 5 stjärnor.

Men i går gjorde jag ett överraskande fynd. Det regnade och jag gick med Meya i utkanten av kyrkogården för att plocka höstlöv och kastanjer till hösttårtan.

Då trillade jag över en liten blomkålssvamp. När barnen var små hittade jag en sådan utan att veta vad det var. Fascinerades av dess väldigt speciella utseende. Ett tag senare pratade jag med en svampkunnig man som spärrade upp ögonen och såg förtvivlad ut över min okunskap. Jag var tillbaka vid samma träd flera år i rad efter det men den dök aldrig upp igen. Enligt den svampkunniga mannen var det inte bara att gå tillbaka till trädet. Den dyker upp igen var tionde år, sa han. Det har jag inte hittat något fakta om dock. Men ovanlig är den. Det är ett faktum. Min igår var en liten en.

Man ska kunna rensa och fritera den i en hel klump. Men jag valde att dela upp och steka.

Och bara äta precis som den var ned salt och lite vitlökskrydda. Som vanligt råkade jag översalta lite för mycket, men den var absolut god. Men jag skulle nog inte ge den 5 stjärnor bara så där. Den smakade inte så jättemycket.

Men väldigt roligt ändå. Särskilt att jag hittade den nästan mitt i stan när jag inte ens letade svamp.

Jag blir lite ledsen när folk bara törs plocka gula kantareller. Jag förstår dem till viss del, men om man nu är ute ofta i skogen och har ett naturintresse så finns det flera svampar som är ÄNNU säkrare och godare än kantareller. Och relativt enkla att lära sig och definitivt lättare att hitta. Jag får hålla mig i skinnet för att inte börja missionera för jag inser att folk inte är INTRESSERADE av svamp för är man det så vill man ofta lära sig. Sedan tycker väldigt många att det är mysigt och trevligt att plocka kantareller och det är ju huvudsaken. Men ändå lite sorgligt att de som ändå går där och letar och letar och trampar på delikatesser 😊

Nu börjar frosten komma. Jag är nöjd med dessa tre nya sorter.

!!Stolt!!

Japp, i dag är jag stolt. Inte bara det. Jag är glad. Inte bara glad utan triumferande, sprudlande glad.

Jag fann Stolt fjällskivling till sist (3 st rättare sagt men bara en var fin). Ärligt, jag har inte letat så väldigt seriöst. Jag är mest i vanliga skogar på hösten men jag började söka lite grand förra året. Efter tips från kvinnan på svamputställningen sökte jag mig söder om stan. Hon sa Värmlands säby och Nötön men Nötön letade jag och J sist. Säby är stort men jag gissade mig till ett hyfsat välbesökt ställe.

Jag blev avlöst 07.00, hämtade Meya, skjutsade J till skolan och sedan for vi mot söderns land i tät dimma. Den lättade framåt 10-tiden.

Det var perfekta omgivningar för lös hund. Inga hus i närheten, inga inhägnade djur, farliga vägar eller djupa skogar. Mest gärden, skogsdungar och en bit av Vänern. Meya var lös och lycklig.

Jag lycklig för att hon var lycklig och för att jag är ledig, för att hösten är så vacker. Sedan dök de upp.

Tre stolta men bara en fin nog att plocka.

Och jag blev så glad. Och jag tänkte som jag ofta tänker. Stackars er som lider på hösten. Stackars er som inte har några hobbys som lyfter er och ger er mening. För jag finner ofta sådant som gör mig lycklig. I dag var lyckan en Stolt fjällskivling. Min allra första. Det är som att vinna på ett lotteri.

Och god var den också. Jag stekte bara med lite salt. Nästa gång kanske jag panerar som många rekommenderar. Läffe var med och smakade. Min underbara vän som alltid litar på mig och törs testa mina fynd ♥️

En härlig liten vandring full av frihet. Min frihet. Att vara ledig efter en väldigt fullbokad vecka, att ha naturen som bara finns där med alla sina skatter, och platser som aldrig är sig lika från dag till dag. Alltid ger de mig något nytt.

Och Meya var så glad i dag, och så duktig! Hon kom på inkallningar, höll sig nära och skällde inte ens på hästar och kor på vägen.

Den här dagen blev en bra dag. Jag är så tacksam….för så mycket. Min själ kvittrar eller den trumpetar som svanarna och tranorna på fälten. Snart är de på väg söderut. Jag är också på väg. Framåt.

Fullmånens strålar

I dag är en sån där dag jag helst stannat hemma hela dagen, haft mitt rufsiga hår, gått runt i landstingets trosor, kollat på Netflix och undvikit världen. Fullmåne=ångest.

Jag lyckades få J att gå ut med Meya på morgonen. Och W innan lunch. Jag gjorde en massa för att göra en hund nöjd inomhus. Slog in godisar i kartongpaket, gömde godisar, lekte kurragömma….men till slut pep hon uttråkat och vankade rastlöst.

Ok, världen…jag går väl ut då…men duscha orkar jag inte. Jag kommer ut skitig och rufsig. Så får du ta mig. Dessa svåra dagar. De kommer ju ändå, det förstod jag väl.

Att ha barn och hund, har nog räddat mig många dagar från psykakuten. Jag har aldrig besökt den platsen annat än när jag kört dit min mor eller besökt henne. Låt mig aldrig bli som henne. Snälla! Jag accepterar de svåra stunderna. De kommer och de går. Men tack och lov för stunderna jag ändå lyckas ta mig ut. De är min surfbräda över mörkret. I dag vann vi, jag och vovven som inte ville vara inne. Jag VET att livets bergochdalbana är så här. I bland sitter en olyckskorp på mitt sängbord och väntar. Den bara flyger in i min själ så fort mina ögon öppnas. Den har funnits där så länge att den är som en gammal bekant. Men ofta så fort jag drar ut skingras molnen. Olycksfågeln håller sig svävande ovanför trädtopparna.

Vi drog till första bästa skog. Nära bebyggelse och vägar, men där fanns svamp. Alla blev inte fotade men med hem fick citronslemskivlingar, Karl-Johan, grönkremlor och trattisar följa.

Tack skog. Tack natur, för de olyckliga korpar du alltid förjagar.

Nötön

J är hemma från skolan. Han har varit hängig men är mycket friskare nu. Så där så att han nog mycket väl skulle kunna gå till skolan, men vi gjorde en deal. Han gjorde massor av skolarbete igår och lite till idag så fick han följa med mig på utflykt. Han har verkligen legat i så vi hade ändå hyfsat bra samvete.

Planen var att åka till naturreservatet Nötön för att leta Stolt fjällskivling. Solen sken och det blåste en del men temperaturen var helt perfekt för en vandring.

Meya fick gå i långkoppel och skuttade nöjt omkring. Jag letade som en tok längs ängar, hagar, vägkanter och skogsbryn. Jag hittade rodnande fjällskivling men tyvärr ingen stolt. Däremot många många andra svampar.

Nötön är ett härligt reservat vid Vänern med ängsmarker, hagar, lövskogar, enebackar, gamla ekar och väldigt skiftande natur. Jag älskar att gå runt där.

Meya jagar en del saker precis som en räv. Hon lägger huvudet på sned, lyssnar, stampar hårt med framtassarna och tar byten. I dag lyckades jag se vad hon fångade. Något pep i hennes mun. Det var en mus, men han inte se vad det var innan jag lyckades slita henne bort från den lilla stackaren. Kort efteråt började det skumma i Meyas mun nästan som fradga. Jag blev jätterädd men hon verkade pigg och glad. Jag förstod då att musen var en näbbmus och dreglandet efteråt var en reaktion på dess gift. Det var över på bara några sekunder.

Vi gick lite längre än vi tänkt. Eftersom vi båda varit och är lite förkylda tog orken slut på oss fortare än vanligt. Vi vilade och åt vid Hästudden. Meya fick vara lös en stund och rusade runt och lekte med en benkota hon hittat i skogen. Vattnet glittrade och det susade både dramatiskt och rogivande från träden runt oss.

När vi kom till parkeringen satt 2 äldre damer där och fikade. De hade en korg proppfull med kantareller, smörsoppar och taggsvamp.

Jag visade min som innehöll kantareller, Karl-Johan och kremlor i alla dess färger, men mest i bruna och gröna nyanser idag.

Jag frågade om de sett Stolt fjällskivling i trakten men det hade de aldrig just där. Jag gillar verkligen att prata med äldre människor om naturen. Det var ett trevligt möte.

Här hemma är jag lite mör men men lyckades få undan all svamp. Det finns nämligen chans att det blir mer i morgon eftersom vi ska ut i skogen med G-g och hans hund. Jag ska reka lite övernattningsställen för kommande utenätter. Det ska bli kul med lite sällskap och kanske någon geocache.

Svamputställning

I går var jag på en svamputställning. Jag lär mig alltid något när jag får titta nära, känna, klämma, lukta och framförallt fråga.

Nu vet jag att jag törs plocka mjölskivling nästa gång jag ser några. Kanske blir det årets nya svamp jag lär mig. I min värld räknas det inte riktigt förrän jag stekt och smakat 🙂

Annars kände jag nog igen de flesta matsvamparna som låg uppradade på borden. En vacker dag kanske jag är den där tanten bakom bordet. Jag praoade lite i går och undervisade en kille i kremlor 😄

Vi pratade om Rimskivling också. En svamp som tydligen kan vara farlig eftersom den kan förväxlas med spindelskivlingar. Bilder från Svampguiden.

Jag lärde mig den i fjol och känner mig säker på den. Tanten frågade om jag tyckte att den var god och jag sa att jag nog tyckte det, men minns ärligt inte hur den smakar. I dag på skogspromenad med Meya hittade jag hundratals av dem. Plockade med några hem och stekte alldeles nyss. Nä, jag tycket nog inte de är så himla goda faktiskt. Bestämmer mig för att inte släpa hem dem något mer.

I svamptorken snurrar dock ett par lager med Karl-Johan efter min och Crills skogsutflykt i lördags. Jag lät honom ta det mesta av svampen. Jag börjar ändå få en hel del i frysen nu redan.

Jag drömmer fortfarande om stolt fjällskivling och fick lite heta tips var jag skulle leta någonstans.

Svamp i söderns land

I går drog jag och Meya söder ut på vischan till kompis A som är bonde. Det är bara 3 mil söder om stan, men jag kallar alltid det på skoj för Söderns land.

Meya skällde och morrade åt hans kor, och själva koövningen blev inte så lång.

Efter fika i hans trädgård skulle han ut och tröska och jag stack ut i hans skogar för att plocka svamp. Det ligger såpass avlägset från andra hus och den vägen jag körde ned på är hans egen väg så jag kände att jag vågade släppa Meya där. Det blev en underbar skogsutflykt. Hon höll sig nära mig mest hela tiden och kom glatt dundrande genom skogen när jag ropade.

Jag hittade mycket kantareller och Karljohan. Den här bjässen var helt maskfri och fast.

Efter ett tag började Meya småmorra utåt en äng och bli väldigt svår att locka in. Jag fick använda alla möjliga tricks för att lura henne till mig, så efter det blev det långkoppel som jag hade fäst runt midjan, så det blev ändå en fortsatt bra skogstur.

En lunchpaus på en sten och Meya vilade sig i mossan. Jag satt där och kopplade av skogen var stilla förutom några korpar och skränande nötskrikor. Jag rensade Karl-Johan och tog in det stilla ögonblicken och njöt av pausen innan vi vände tillbaka igen.

Vi hann till bilen precis när det började regna. Jag åkte mot A:s gård och han kom precis från tröskningen och jag tippade ut hälften av svampen på hans farstukvist. Det delade jag tacksamt med mig när jag fått äran att kliva runt i hans skogar.

En fin dag i söderns land.

Skogstokig

Min egen tolkning av att vara skogstokig.

SMHI lovar regn och åska. Man längtar så till skogen att man inte bryr sig. Man klär sig i regnkläder, rotar fram sin sydväst och åker MOT det svartaste.

Tänker att det är lite som en skogsbrand som drar fram. Man vill komma bakom den, inte jagas av den. Målet är ett skogigt berg. En svamprik sluttning jag hittade av en slump när jag tog en kisspaus förra året.

Tänker att det kanske inte är jättejättesmart att gå upp på en sluttning när det åskar, men jag utgör ju inte den högsta punkten och åskan var inte PRECIS över. Det mullrade dock ganska mycket. Bra övning för Meya försökte den skogstokiga svampplockaren att skylla sin dumdristighet på. Meya var ganska obrydd av åskan men tittade upp mot himlen ett par gånger men var mer intresserad av skogens dofter.

Åska och regn var faktiskt snabbt över. Solen tittade fram. Jag kände mig inte så skogstokig längre utan mer som en ganska normal svampplockare. Sydvästen behövdes inte mera 😊 Inte den billiga svettiga regnjackan utan andningsfunktion heller.

Jag har kommit på ett sätt att ta mig fram i skogen med hund. Vara lös funkar inte riktigt överallt. Långkoppel i skogen blir alldeles för trassligt. Hålla en hund med en en hand och plocka svamp med en är också krångligt. Nu kör jag koppel med spännrem som förlängning. I bland lindar jag den runt mig och hittar jag mycket svamp binder jag henne i ett träd.

Och jag hittade mycket kantareller igår. Som vanligt hade jag knappt ro att fota någon, men här är några citronslemskivlingar. Väldigt goda fast rätt så slemmiga att plocka. Jag skär av foten långt ned. Delar svampen nedifrån och upp, stannar med kniven strax nedanför hattens slut och drar sedan hatten åt varsin sida med fingrarna. Då brukar det slemmiga höljet följa med.

Det är mycket Karl-Johan men de är ovanligt mycket maskangripna i år. Denna tjusiga fotade jag i tisdags. Den ingick i en omelett nästa dag.

Nöjd hund, nöjd matte åkte hemåt och det kändes bra att vi trotsat det ”dåliga” vädret. Nu följer mycket jobb. Dygn fredag till lördag och söndag till måndag, så extra skönt att fått skoga av sig lite 🙂

G och grabbarna ska ha Meya jättemycket. Har lite separationsångest kombinerat med kontrollbehov. Men det kommer nog gå jättebra.

En dag i skogen

Jag längtade ut för mig själv. Att plocka svamp seriöst med en hundvalp går inte riktigt har jag märkt. Antingen blir jag stressad när hon är lös och jag inte riktigt törs lita på henne eller så är det ett evigt krångel med koppel som fastnar och trasslar. Jag ville plocka svamp på RIKTIGT, och så blev det. Har man bara ork att ta sig igenom ett plockepinn av fällda träd blir man belönad.

Min kropp är rätt så tung numera och kondisen dålig. Utmattad satte jag mig på en grästuva för att fota en vit svamp. Kanske en pudrad trattskivling??

Och när jag satt där och pustade fick jag se ett kantarellställe mitt i plockepinnet som jag nog hade missat om jag gått förbi det.

På bara det lilla stället fick jag ihop en hel drös.

Det bjöds på finare terräng uppe på berget. Och lite solsken till sist också och mycket kantareller.

Jag hämtade kraft. Landade lite efter euforin jag varit inne efter att fått reda på att jag fått anställningen.

Och jag försökte samla kraft. Det finns mycket oro inför J:s skolbyte. Kommer det bli bra? Kommer det bli värre? Nya lärare, nya förhållningssätt, behov av extra stöd mm. Kommer jag behöva kämpa? Jag gick där i mossan, mellan björkar och granar och bad böner om att det ska vända nu. Det har varit ett jobbigt skolår. Jag har stundom varit helt utmattad och gråtit många uppgivna tårar. Vi skulle behöva lite medvind nu hela familjen.

Efter flera timmars klivande i skogen var jag så slut att jag nästan stapplade mot bilen. Med en tung svamppåse. Då ringer Läffe och frågar glad i hågen om jag vill hänga med och fiska. Jag hade knappt tid eller ork men sa ja ändå. Han är ändå min bästa vän och jag har svårare nu att ses. Meya tar sin tid, och skogen lockar och nu rullar det in allt mer jobb.

Men jag kände mig inte riktigt som en närvarande vän. Jag fiskade lite halvhjärtat och gav telefonledes instruktioner till grabbarna hur de skulle tillaga kycklingen som låg i marinad hemma. Kände lite stress för all svamp som behövdes tas om hand. Men ändå. Att bara sitta tillsammans och vara en stund. Vi planerade en liten resa ihop. På måndag åker vi till Uppsala. Till hans far. Vi var där förra året också. De där fädrerna som aldrig riktigt fanns för oss när vi behövde dem. Någon gång per år bör man kanske avlägga en visit hos dem. Vi gör det till en rolig resa, för oss.

Jag och W har rensat hälften av svampen. Resten står ute på balkongen. Jag ska nog ta tag i det nu. Ett rätt kärt besvär.

Vilse i pannkakan

Natten i jourrummet blev tydligen helt galen för min kropp. Vaknade med min berömda ”axelspärr”. Hade så ont att jag inte visste hur jag skulle kunna ta mig hem med moppen. Det är som knivar i skuldran så fort jag rör huvud eller arm på ett visst sätt.

Väl hemma tog jag 2 alvedon och bestämde mig för att mycket rörelse och stretching är nog bra och vi gav oss alla ut mot svampskogen.

Ett litet stopp vid Tyskdammen på väg dit.

I skogen gick det väl sådär med svampen. Vi hittade en del och Meya skuttade lös och var jätteglad. Men grabbarna ledsnade lite efter en stund. Vi bestämde att de skulle gå före till bilen. Vi kollade kartan innan vi skildes åt och satte en knappnål på vägen. Fast vi var just då lite osäkra på åt vilket håll det var egentligen. Men vi har ju kartor på mobilen liksom. Hur svårt kan det va? Lite svårare än vi tänkte. Grabbarnas karta navigerade ut dem på en större väg först och de som inte har samma skogsvana vågade inte riktigt avgöra själva. De kom fram men fick gå en rätt lång väg.

Ett stort ösregn brakade lös och fast jag var nära vägen tappade jag alla håll och väderstreck ändå. Pilen som pekade mot målet snurrade och jag snurrade. Ringde grabbarna för att be dem tuta med bilen men de gick inte att nås. Glasögonen blöta och utan dem kände jag inte igen mig alls. Stressade upp mig i onödan kände jag, gick upp på ett berg och pilen stillade sig och pekade mer konstant mot målet. Jag var jättenära vägen. Det såg jag ju hela tiden på kartan. Ändå är det så läskigt när man tappar alla håll så där.

Grabbarna och Meya satt i bilen och käkade lunch när jag kom ut precis ovanför bilen. Och lite mer kantareller hade jag haft sinnesro att plocka fast jag irrade lite.

Enda svampen jag fick för mig att fota var en Bockspindling. Fast jag trodde att det var en Blåmusseron först (som är en matsvamp). De luktar bränt gummi vilket inte denna gjorde.

När vi väl kom ut på en större väg kom jag på att jag var nära en av mina geocacher. Gömd under en bro. Jag fick mail om att den ramlat ned och hittaren hade satt upp den på ett annat ställe. Jag åkte dit då men fann aldrig originalburken. J hjälpte mig att placera en ny. Efter det har jag förstått att andra hittat originalburken. Det blir ju lite knäppt med 2 gömmor.

I dag fann vi båda och nu har det rättats till. Än en gång var J behjälplig. Mamsen börjar bli lite klumpig och bekväm 😄

Väl hemma var vi dyblöta efter regnet, fick byta om från topp till tå och nu är det rätt gött att vara hemma att mysa med kaffe/te och varma filtar.

Och blev axelspärren bättre av att va i skogen då? Näää….buhuuuu 😭. Är jag glad ändå då? Njo, rätt så fast tycker nog lite synd om mig själv just nu.

Dagarna lunkar på

Grabbarna åkte till pappsen några dagar. Jag och Meya tar dagen som den kommer. Mindfulness deluxe.

Jag har landat allt mer i detta nya liv och vi börjar få en vardag tillsammans.

I förrgår var det dags att leta svamp. Och äntligen, lite stora kantareller som inte var snustorra. Det blev några liter.

Meya hittade en skelettdel som hon släpade runt från svampställe till svampställe och låg och tuggade på.

Förutom kantareller hittade jag bara föränderlig tofsskivling som var matsvamp. Inte fy skam. De fotades och hamnade sedan i påsen. 3 timmar senare i min och Läffes mage 🙂

Även Meya älskar att åka bil. Särskilt på kvällen. Jag spelar Pokémon go (inte när jag kör dock!) och Meya kollar intresserat ut genom rutan. I går åkte vi ut mot skärgården. Det blåste och månen var nästan full. Stora svarta moln rullade snabbt in från väster. Det såg så mäktigt ut.

Nu kommer allt mer vardag närmare. J ska byta skola och jag är så orolig för hur det ska gå, massor av möten med BUP, neuropsykiatrisk utredning, jobb och pusslande med hundvakter, men jag försöker att inte stressa upp mig innan. Bara hoppas att allt blir bra.