Det bästa fyndet jag gjort

Jag är inte så rik. Att köpa saker nya går helt enkelt inte alltid. Och jag är sådan att jag är van vid billiga saker eftersom jag nästan alltid handlat second hand.

J har ett väldigt litet rum. Han har en säng, ett skrivbord, ett sängbord och ett litet smalt skåp som tar upp rummet. Oftast har han legat i sin säng med laptop på magen. Vi började leta efter framåtbäddad soffa. Det finns många men nästan alla kräver en del bökande med att plocka ur dynor, lägga dit madrass efteråt och allmänt krångel.

Enda soffan jag kunde tänka mig var en Aspö. En soffa man bara viker ut med ett enda drag. Den finns på Mio för 14000 kronor! På Blocket fanns några få för 5000 kronor. Även det var för mycket i nuläget. Men när jag väl bestämmer mig för något blir jag nästan besatt och jag tror så mycket på trons kraft. Så mycket saker har kommit till mig, nästan som ett under. Plötsligt hittade jag en Aspösoffa på en annan annonssida för bara 600 kronor. I Uppsala. Jag trodde knappt det var sant men det var det.

Läffe och jag bestämde att vi skulle hyra släp och åka dit. Men först gick vi in på Mio och rekade. Soffan var enormt tung!! Att skruva isär den på plats kändes krångligt. Läffe är en god vän. Min bästa men han gillar inte krångel och hur optimistisk jag än är gav även jag upp. Åkte hem till J och berättade att det tyvärr inte blir någon soffa, kontaktade säljaren bad om ursäkt men drog mig ur.

Men något skrek i mig att ge upp den soffan var vansinne! Jag kände så starkt att det var helt fel. Jag kontaktade en annan kompis, som är positiviteten personifierad. Vi åkte till Mio tillsammans och tittade på soffan och ritningen på den. Den satt ihop med vara TVÅ skruvar och resten hakar och Thomas tyckte vi skulle åka till Uppsala bums!! 😄

Det blev ett par dagar senare. En kul resa. Strålande sol. Vi passade på att kolla på ett par bilar på vägen också. Vi skruvade isär soffan hur snabbt som helst och fick hjälp av säljarens son att bära ut den och åkte hemåt med triumf. Man ska aldrig ge upp något man tror på. Soffan fyllde upp nästan hela J:s rum, men det blev så himla bra. Jag är så tacksam för Thomas positiva inställning och för att han ställde upp på detta med glädje.

Vi pratade om detta på väg hem, vad en sådan här affär kan göra med en. Det blev en kul resa. Ett trevligt möte med kvinnan som sålde den, fika i hennes lilla kök, ett par bilar som jag inte ville ha men som stärkte mig i beslutet vilken bil jag egentligen skulle välja och framförallt blev vi stärkta i trons kraft. Att det mesta kommer till en bara man bestämmer sig för det och verkligen tror på det. Det stärkte också vår vänskap och gav oss ett väldigt roligt minne.

Vi ska fortsätta utveckla rummet med en vägglampa, hyllor på väggen ovanför och jag ska köpa en grå fotpall med förvaring för täcke och kudde.

Jag är så nöjd och glad. Mitt absolut bästa fynd. Tacksamhet för det jag leds till. Jag tror inte på slumpen. En del saker är bara meningen.

Tappa telefon….

….är inte kul. Fyy sån nervpress, för det är ju inte bara en telefon, det är ju maestrokort, körkort och annat också. Och bara att jobba ett ett helt dygn utan att kunna nås och ha sin förströelse.

Jag var till hundrastgården. Meya lekte med en amstaffvalp. Jag minns att jag hade telefonen då. Sedan upp till en stor secondhandaffär. Efter det tänkte jag åka och ta en turfzon och skulle plocka upp telefonen och hittade den inte. Åkte med bultande hjärta tillbaka till affären. Letade och letade, ringde den och lyssnade. Ännu mer stressad ned till hundrastgården. Ny kille där nere. Ännu en amstaff. Han hade inte sett någon telefon men hjälpte mig att leta och ringa. Upp till affären igen. Letade och ringde men började känna att den inte var där. Började bli riktigt orolig. Kanske dags att spärra kort!?

Tänkte åka ned till polisen och fråga men åkte till hundrastgården en gång till och hittade telefonen utanför i gräset!! Nästan gråtfärdig av lycka lät jag Meya leka med 2 nya amstaffs som var där på lunch. Bara satt där och var helt matt och orkade knappt prata med kvinnan som ägde hundarna. Känner mig helt slut än. Vilken pärs!

Besiktning och hundlektioner

Min lilla bil gick igenom besiktningen denna dag. Ett snedslitet framdäck och en bromslampa är väl en piss i havet efter att varit så nervös att jag nästan grät.

Fast på besiktningen läste jag illustrerad vetenskap lätt tillbakalutad i stolen och verkligen läste tidningen med stort intresse. Tittade knappt på besiktningskvinnan (fast jag kikade i smyg), precis som om mitt spelade lugn skulle rädda mig. Bad böner om att eventuella fel skulle trollas bort där och då.

Efteråt firade vi genom att shoppa på loppis och köpte nybakade wienerbröd. Jag sjöng med till Rockklassiker på radion.

J gick runt och rastade Meya under tiden och efter det åkte vi till en gammal geocachingkompis till mig G-g. Han är inne på den andra schäferhunden sedan jag lärde känna honom. Den första är död sedan några år tillbaka. Båda oerhört väluppfostrade och han har en imponerande pli på dem trots att han knappt säger ett ord. De går/gick lösa utan koppel, duktiga på att söka, ber/bad ödmjukt om lov osv.

Jag ville få lite råd och tips av honom och låta hundarna leka. Hans jätteschäfer var inte så lekfull dock men Meya hade kul ändå. Han visade mig många bra grejer och jag tog till mig så mycket jag bara kunde.

Han brukar paddla kanot med sin hund. Det vill jag också kunna göra. Han visade hur han först övat med sin hund genom att köra runt henne i skottkärra och det älskar hon numera!

Vi fikade i hans trädgård och åkte sedan hem till Kristinehamn igen med en trött valp och en trött Lillhusse och matte.

En dag som blev över förväntan

Livets berg-och-dal-bana. Som jag hatar och älskar den.

I går hade jag huvudvärk och var utslagen nästan hela dagen. Triumfen av utenatten åts upp av vassa tänder. Jag glömde även att ta bort tillgänglighet för jobb och även i dag, en tänkt ledig dag blev en jobbdag. I går kändes det som ett Mount Everest med 30 kilos ryggsäck som jag knappt kunde förstå hur jag skulle orka.

Klockan ringde kl 05.50. Vaknade utan huvudvärk. Med trötta ögon som knappt fått sin skärpa än kollade jag mitt saldo, och vips flög jag upp för berget i glada spiraler som en Tingeling. En oväntat bra lön gjorde dagens strapatser fjäderlätta. Jag åkte i tidigt morgonmörker till ett LSS-boende. Där visade sig kollegan vara en gammal arbetskamrat jag hade för 19 år sedan. Arbetsdagen blev trevlig. Jag har duschat människor, bytt blöjor, skalat potatis och lyssnat till Evert Taube med lätt sinne.

Hela jobbdagen har jag sett fåglar från fönstret. Mest gulsparvar men även färgglada domherrar, en entita, talgoxar, blåmesar, en skata och en nötskrika. Inte så bra bild men verkligheten var vacker.

På Maxi var det fullproppat med folk men jag lyckades fylla hela kundvagnen och samtidigt lyckas hålla mig i min glada bubbla. Stänga ute folk och ljud. Grabbarna slapp handla i utbyte mot att de satt i caféet och väntade. Det gjorde den där jobbiga handlingen som en delbas upp för berget som jag trots allt befann mig på väg upp för. För klockan 16 var jag ingen kvittrande Tingeling längre.

Vi åkte förbi en second hand butik och jag hittade jeans till J för 10 kronor! Och nya ljusstakar till spishyllan. Jag har sörjt min kära gamla ljusstake som gick i kras före jul, men i bland behöver saker gå sönder för att man ska släppa taget. De nya passade mycket bättre.

Att landa i soffan. Tända ljusen. Se på en jättebra film. Det var toppen på mitt Mount Everest. Dagen som jag fruktade i går blev en riktigt bra dag. Nu står jag här på toppen och min utsikt är ett snöklätt landskap av ledig helg. Jag vet inte om jag ska åka rutschkana ned, klättra försiktigt eller bara njuta av utsikten. Jag vet bara att jag ska vara ledig och bara ta dagarna precis som de kommer. Men med grabbarna. Helst lite utomhus. Kanske på något loppis. Krama min bästa vän.

Kyl och frysar är fyllda. En bukett tulpaner står på bordet. I magen pirrar någon slags förväntan men jag vet inte till vad eller vem. Livet känns bara bra just nu och det är ingen känsla jag tar för givet. Jag bara tackar ödmjukt och njuter.

Toppendag i Örebro

Risigheten av förkylningen kändes inte lika stor idag. Antingen har mitt allmänna kurerande igår hjälpt eller så har jag bara Gud att tacka för mitt immunförsvar, eller mina föräldrar eller min lyckliga stjärna. Jag är iallafall tacksam.

Termometern visade flera plusgrader och vägverkets information på nätet lovade blöta vägbanor och så var fallet.

Vi genomförde planen att ta en tur till Örebro och vattentornet Svampen till att börja med.

Vi var ju där i våras och blev oerhört impade av deras generösa lunchbuffé. I dag hade vi dessutom bokat bord och buffén var toppen. Det är inte bara buffé på mat utan även på efterrätter bestående av meloner, ananas, apelsiner, olika sorters kakor, chokladpudding, kex och alla möjliga sorters ostar.

Vi åt länge och väl och njöt av utsikten över Örebro.

Sedan gick vi omkring i flera timmar på stan, som var oerhört fint juldekorerad.

Grabbarna gick för sig själva för att spendera sina julklappspresentkort och jag strosade runt i affärer, spelade pokémon och kollade runt här och var. Jag är inte så mycket för att gå i affärer egentligen men jag var länge inne på bokhandeln, en pysselaffär och ett par till. Mest njöt jag bara av att gå runt och vara anonym. Att röra på mig och titta på byggnader, i skyltfönster och på människor.

Vi passade på att fika på ett svindyrt café också för att riktigt lyxa till det och göra ett mysigt avslut på denna lilla semestertripp. Det kändes så, fast det bara var 8 mil bort och bara en dag.

Vi liksom firade lite att min nya anställning som jourvikarie/poolvikarie börjar i veckan. I dag drösade det in flera bokningar på de dagar jag är schemalagd. En hel del praktiska frågor kommer nog att behöva lösas, men det känns oerhört skönt och tryggt att någorlunda veta när jag är ledig och när jag jobbar. Jag är så tacksam och glad för detta!!

Det var mörkt och kväll när vi gick mot bilen. Örebro slott var belyst i jultema. Stadens alla lyktor och speglade sig i vattnet och vi var nöjda med en rolig dag.

Trots lite hosta och lätt förkylningsvärk i kroppen mår jag så bra just nu. Den här dagen kommer jag minnas och le åt.

Erbjudande

I dag blev jag erbjuden en fast tjänst i kommunen.

Jag har varit på en del möten med chefer sista tiden och då passat på att säga att mitt drömjobb skulle vara en fast pooltjänst. Skulle det någonsin skapas en sådan så är jag den första att ivrigt söka. Det fanns förr i tiden, när jag var ny i kommunen.

I dag ringde en av cheferna och sa att de pratat ihop sig och vill erbjuda mig en pooltjänst på 70-80 %. Jag kommer vara fast vikarie hos ca 6 brukare och på minst 2 LSS-boenden. Att få variation fast på schema. Det kan inte bli bättre. Jag törs nästan inte tro att det är sant.

Anledningen till att jag inte sökt fasta tjänster är just för att jag ledsnar så lätt. Känner mig instängd om jag är på ett och samma ställe. Därför har jag hankat mig fram och varit vikarie på en massa ställen och farit mellan kommuner. Kanske kan jag få både trygghet och variation på samma gång nu.

Jag har tjoat här för mig själv. Dansat och gråtit några lättade tårar. Samtidigt törs jag inte riktigt ta ut någon seger i förskott. Det ska vara ett acceptabelt schema också men jag får någon slags känsla av att jag kan påverka det också i viss mån. Känner mig i alla fall upprymd. Det rör på sig åt rätt håll.

Fordonsprogrammet, en halvvuxen son och en gråtstolt mamma

I dag har vi varit på öppet hus på den gymnasieskola W helst vill gå på. Han har bestämt sig för att gå fordon och sedan vill han välja inriktning transport och bli lastbilschaufför.

Jag tror mycket väl på den idén. Vilket fordon som helst kan han nog passa att köra. Han är är lugn, laglydig, grundlig, aldrig stressad.

Det är sällan jag märker någon entusiasm hos W men i dag visade han det. Han var där på studiebesök med skolan för bara några dagar sedan och det märktes tydligt att det gjort intryck på honom. Han ser fram emot gymnasiet. Han har bestämt sin framtid.

Man oroar sig så för barnen och hur det ska gå för dem. Men när jag gick med W där på skolan i dag kände jag att han passade där. Jag kunde se honom framför mig skruvandes, svetsandes och hur han lätt kommer att kunna backa en lastbil med släp.

Mamsen skriver detta med tårar i ögonen. Min lilla stora plutt. Min skäggiga gängliga fina pojk, har bestämt vad han ska göra som vuxen, och snart är han där. Det är så stort att jag blir alldeles rörd. Det kanske inte blir exakt som han tänkt men det skulle inte förvåna mig. Ända sedan han var liten följde han envist sina beslut.

I dag åkte vi runt i varenda affär och provade vinterjackor för han har haft en begagnad jacka i 2 år i sträck nu tror jag. Han var verkligen less på den. Och när han väl hittade rätt jacka i dag blev han om möjligt ännu längre. Så fin! Jackan kostade 1000 kronor och han ville absolut inte vänta till jul så han fick jackan i tidig julklapp. Det kändes så bra att ha råd att ge honom det. Han visade nöjt upp sig för nådde G och Läffe senare när de var här och fikade. Mitt mammabröst är så fyllt av kärlek att det svämmar över i bland.

Bra dag

Bra dag i dag. J och jag pratade med varsin kurator i dag och vi tyckte det kändes bra. J ska fortsätta med sin kuratorn ett tag och det känns som en lättnad att han får hjälp att hantera sina humörsvängningar och lite andra saker som krånglat med skola och sånt.

Efteråt kände jag att jag ville göra något mysigt med honom. Liksom fira att mötet gick bra. Jag hade lite bråttom till jobb men jag känner kvinnan på sushistället och hon gjorde i ordning mat i raketfart till oss. Sushi gör mig glad och ännu mer kul att J gillar det också.

Mer glädje på LSS-boendet på landet. Härlig kollega. Även hon vikarie men vi fixade allting tillsammans i dag, bara hon och jag. Och vi gjorde det bra. Vi berömde varandra och peppade. Alla boenden fick mat, medicin och promenader. Ingen slog någon. Ingen fick något större utbrott. När någon var på dåligt humör spelade vi dansbandsmusik och dansade i köket. När någon kastade sin tallrik i väggen ryckte vi på axlarna. Vi delade ut kramar och små förmaningar i lagoma doser. Känner mig nöjd helt enkelt. Mycket skratt och värme har genomsyrat dagen. Jag har även fått skäll och mothugg från vissa men så är det i den här branschen 🙂

Promenad ned till stranden. November andas sina sista gråa andetag. Jag ser fram emot december.

Själen lever

Jag har känt mig lite som en zombie ett tag. Levt men varit lite död.

I går var en levande dag, nästan sprudlande. Det kändes så skönt.

Brödbak i ottan. Sedan iväg på en intervju där jag ska lära upp mig. Vet inte vad jag kände där riktigt. I morgon och fredag går jag mina första pass där och ska ligga mycket lågt och ta in allt de informerar och så får jag se om det är ett ställe för mig.

Men efter intervjun sken solen och små snöflingor singlade ned nästan på samma gång. Min telefon plingade om en pokémonraid som jag åkte på. Där var bland annat kvinnan som ordnat extrajobbet åt mig på landet. Vi babblade glatt. Både jobb och pokémon. Det är så skönt att vara med andra nördar. En befriande känsla att bara kunna babbla fritt om en grej och alla är lika entusiastiska. Jag fick flera bra tips och sen gjorde vi ett lyckat pokémonbyte med varandra . Det, raiden och lite andra vinstgivande saker gjorde att jag gick upp i nivå.

Glad i hågen åkte jag till Läffe och bjöd honom på lunch. Jag hade kvar av gårdagens veggobiffar. Jag babblade jag ur mig allt som hänt sedan i förrgår när vi sågs sist. I bland tänker jag ”stackars man som sitter med i min livskarusell. Blir han yr?” Men han skrattar gott åt det roliga, peppar, frågar och bekräftar. Lite yr är han nog också.

Jag hade också en fin umgängesstund med J på kvällen. Vi umgicks bara han och jag. Visserligen åkte vi mest runt och spelade Pokémon och handlade på Maxi, men det var ändå en fin stund av gemenskap. Jag kände mig så glad och upprymd att jag ville fira dagen lite.

Fira solen som sken lite i dag. Fira att jag kommer på ihop över 30 timmars jobb den här veckan, att jag har nått en ny nivå i Pokémon go. Fira att min son spelade med mig och att jag fått barnbidrag. Fira att livet bubblar där inne. Min snurriga hoppiga själ dansade omkring efter många zombiedagar. En lite konstig dans. Lite snubblande, men en glad dans. Det ordnar sig. Harmonin kommer sedan. Just nu är jag bara glad att känna hopp och förväntan.

Sagan om garderoben som var så mycket mer än bara det.

Det var en gång en garderob och sen blev den köpt och ihopsatt och det blev bra.

Så kan man välja att se på det. J tycker nämligen att jag gör en ”Big deal” av grejer. Men han är 13 år och då måste man tycka annorlunda än sin förälder och vara coolt nonchalant. Det hör till den åldern.

Men jag är en 43-årig glad optimist. Sagan om garderoben innehåller så mycket mer. När jag flyttade hit var jag lite bekymrad över den lilla hallen med opraktiska mått. Jag är också en ickegillare av skohyllor och hatthyllor eftersom de ofta blir röriga och ger trista synintryck.

Men först och främst….

ETT: Jag hade råd med garderoben. Den kostade bara 850 kr men det är inte alltid den här fattiga mamman har råd med sånt. På väg hem satt jag och funderade och kom på att den just nu är den dyraste möbeln jag äger.

TVÅ: Den gick in i min lilla Ford och jag tjoade glatt. Vi behövde inte hyra släp eller bytlåna bil med nån.

TRE: Jag och W fick samarbeta och sätta ihop den. Jag har nog lite lätt ADHD och när jag ska läsa manualer och ritningar blir jag på riktigt yr i skallen och orden blir som kinesiska. Men W är lugn, metodisk och grundlig. Han fick titta på ritningen plocka fram grejer och vara arbetsledaren.

Jag var montör. Sådant har jag massa tålamod till. Att skruva i 300 000 skruvar 🙂 Det kändes så många i går. W skruvade också så klart. En gång blev det lite fel. Vi fick skruva upp och göra om. Sånt händer.

FYRA: Garderoben som inte bara är en garderob, fick också en 15-åring att växa som människa. Hur många 15-åringar har ansvarat för att skruva ihop en garderob?

FEM: Den är en källa till glädje. Nu står den där och blev så bra. Jag tar inte bara saker för givna. Jag kan vara så glad över saker när de finns och passar så bra.

Hallen före

Hallen efter:

Garderoben ska nästa månad få ett överskåp och jag ska också försöka få till skoförvaring på motsatt vägg. Ytterdörren ska fortsätta ha krokar men snyggare mer enhetliga, men hittills är jag mycket nöjd och glad.