Lästips

Mitt nyårslöfte att läsa 18 böcker i går har gått…halvbra. Men detta blev åtminstone min 7:e.

En väldigt gripande bok. Kristian Gidlund skriver om sin cancer och sin resa mot livet slut.

Han skriver så oerhört fint om sin kärlek till livet. Boken innehåller många fina ord till barnen han skulle bli pappa till. Han skriver om vänskap och sin kärlek till naturen och sin familj. Men också om den orättvisa sjukdomen som tar allt mer av hans kraft och liv i från honom.

Den är mer vacker en sorglig, med korta kapitel. Blogginlägg som sedan blev en bok.

Frid ute, frid inne…..

…..frid i hjärta, frid i sinne.

Så kände jag i dag när jag vaknade. Jag hade sovit ända till 7.40!! Det är jättesent för att vara jag. Jag var nästan yr av töcknet i huvudet som det lätt blir när man sovit lite mer än man behöver.

Mina drömmar i natt var ett myller av människor. Allt från gamla klasskamrater, min barnvakt när jag var 8 år, släktingar, min mammas förra man som varit död i mer än 10 år och många många andra. Det var allt från kalas med flervåningstårtor till begravning. Punkjöjja som alltid varit klädd i jeans och nitar dyker upp i svart kostym gråtande. Han hade precis begravt sin pappa, och jag kramade och tröstade. Myller av människor som sagt.

Sedan vaknar jag upp, lugn och lite luddig. Meya och jag går ut och världen är alldeles grå och mild….och alldeles stilla. Blöt efter gårdagens regn och blåst. Stilla och tyst som söndagmornar är i småstäder. Det hänger vattendroppar i rönnbärsklasarna och kråkor kraxar så där som de ofta gör när världen vaknar. Ett lätt duggregn smeker oss stilla.

Jag är lugn. Meya är lugn. Vi går på ödsliga gator och allt vi hör är kråkorna och ett fåtal bilar som kör genom vattenpölar. Inte ens löven prasslar. Jag blir nästan förtrollad av stillheten. Och så känner jag ett slags hopp inom mig som jag inte känt på länge och en kärlek till livet.

Jag har varit så avtrubbad, och känt mig så håglös på sistone men i dag kom jag tillbaka till mig själv, medan vi gick genom den disiga fuktiga morgonen.

Väl hemma kollar jag brevlådan. Hittar en utbetalning på 800 kr som för mig glad. Jag hade betalat för mycket på mitt gamla billån som löstes när Forden skrotades.

Sedan tar jag en kopp kaffe och åtrervänder till sängen. Meya lägger sig bredvid, suckar tungt och somnar med nosen mellan tassarna.

Snart startar dagen på riktigt. J ska till kyrkan. W ska få övningsköra mer. Läffe kommer på middag, men just nu ligger vi här och lyssnar på regndroppar mot fönsterblecket och njuter av morgonfriden.

Övningskörning

Min stora fina pojk W är i detta nu redo att övningsköra bil. Vi har gått den obligatoriska kursen inför detta, köpt övningsskylt, extra speglar till mig och väntat på transportstyrelsen tillstånd.

I går körde vi för första gången. Först på en jättestor grusplan. Det regnade, var massor av vattenpölar och gropar. Det blev många motorstopp men det är inte så konstigt i början. Vi körde några varv runt och sedan ut på en grusväg några hundra meter. En lagom liten första tur.

Andra turen blev redan senare på kvällen i ett industriområde. Det gick mycket bättre. Så nu är vi på G. Det känns både nervöst och kul. Jag är lite rädd för att lära ut fel. Det är så mycket att tänka på och samtidigt väldigt mycket man gör per automatik.

Men mest känns det kul. Min lilla snutt som jag var med när han körde sig gå och nu är han 190 cm lång och lär sig köra bil. Också roligt att vi har hittat en gemensam aktivitet. W är tyst och inbunden. Helt enkelt svår att nå, men nu har vi detta tillsammans.

1 timme av bilskolans 150 rekommenderade timmar bakom ratten avklarat. Mammahjärtat fyllt med glädje och stolthet.

Bedjande ögon

Meya som varit väldigt lugn inomhus har plötsligt börjat leka väldigt mycket. Kanske nån slags pubertetsenergi? Hon vill gärna få med oss och kan stå framför soffan framför tv:n och pipa frenetiskt med en pipleksak och stirra utmanande på oss. Vi har inte lekt så mycket med henne inne eftersom hon lätt kan gå upp i varv och bli skällig, men på sista tiden så är det inte så. Vi rusar tyst fram och tillbaka och jagar varann och har en kamp om leksaken hon springer runt med och aldrig vill ge oss.

På sista tiden har jag ofta gett med mig och lekt inne med henne. Det är ju kul, men samtidigt får hon lite makt över oss. Det kanske inte är bra. Jag vacklar lite och nekar henne lek ibland. Men idag såg hon ut så här.

Inte full i fan och med glimten i ögat. Inte glatt flämtande och med utmanande blick och tungan hängande på sidan. Utan beeeedjande. Jag var seg och kollade på Netflix, men de där ögonen gav mig dåligt samvete.

Det blev en sväng till hundlekplatsen och en rejäl promenad efteråt. Nöjd hund och en piggare matte som orkade ta tag i ett diskberg efteråt.

Kall novembernatt

I lördags bestämde jag mig lite hastigt för att göra novembers utenatt. Jag valde det vindskyddet i Storfors dit jag ofta åker. Vi kom fram när det börjat skymma och det jag tyvärr inte kollat upp innan denna gång var vindhastighet och riktning. Det blåste 5 m/s rakt på vindskyddet och det var jättesvårt att få upp en eld p ga av dåligt med tändved och att det naturen hade att erbjuda var fuktigt. När jag väl fick upp en eld värmde den knappt till vindskyddet. Trots -2 grader kändes det som -10.

Det var så kallt att jag liksom inte kände för att göra något. Jag frös inte direkt om kroppen men händerna blev stelfrusna så fort jag försökte göra något.

På natten vägrade Meya att ligga i vindskyddet och ville inte heller ligga på varken filt eller liggunderlag som jag lade ut till henne. Jag oroade mig att hon kanske skulle bli för kall av att ligga mitt i snålblåsten. Och på natten morrade hon åt något och jag låg i vindskyddet och sov rätt dåligt. En riktig skitnatt faktiskt. Helt klart min sämsta.

Meya skuttade faktiskt in i vindskyddet någon gång på småtimmarna men låg mitt i öppningen. Då sov jag lite bättre.

Morgonen var kall, men klar och mindre blåst. Jag trodde jag skulle packa ihop och dra så fort jag vaknade men fick upp en eld jättefort och kokade kaffe och gröt. Det var skönt att det blev en någorlunda skön avslutning.

Jag skulle förberett mig bättre, valt en annan plats och kanske valt tält istället. Att dra ut spontant i november är inte den smartaste idén, men nu är det gjort. Nu hoppas jag på en mer lyckad decembernatt så är detta utesovarår fullbordat 😊

Jag kände mig inte ens nöjd med mig själv efteråt utan tyckte nog att jag var rätt dum i huvudet 😄

Det blev en heldag med Netflix den söndagen och Meya fick korta promenader…men även hon var trött efter utenatten.

Kylan kommer

Det har kommit lite snö som ligger i skogarna. Meya äter all snö hon kommer åt och rullar sig i den. Hon älskar kyla.

Igår åkte vi till Picassoudden och njöt av solnedgången. Meya njöt av att käka is och gå runt i det iskalla vattnet.

Jag hoppas på en snöig vinter. Just nu dalar det ned lite glesa flingor och det får bli vinterdäck på i morgon.

Det bästa fyndet jag gjort

Jag är inte så rik. Att köpa saker nya går helt enkelt inte alltid. Och jag är sådan att jag är van vid billiga saker eftersom jag nästan alltid handlat second hand.

J har ett väldigt litet rum. Han har en säng, ett skrivbord, ett sängbord och ett litet smalt skåp som tar upp rummet. Oftast har han legat i sin säng med laptop på magen. Vi började leta efter framåtbäddad soffa. Det finns många men nästan alla kräver en del bökande med att plocka ur dynor, lägga dit madrass efteråt och allmänt krångel.

Enda soffan jag kunde tänka mig var en Aspö. En soffa man bara viker ut med ett enda drag. Den finns på Mio för 14000 kronor! På Blocket fanns några få för 5000 kronor. Även det var för mycket i nuläget. Men när jag väl bestämmer mig för något blir jag nästan besatt och jag tror så mycket på trons kraft. Så mycket saker har kommit till mig, nästan som ett under. Plötsligt hittade jag en Aspösoffa på en annan annonssida för bara 600 kronor. I Uppsala. Jag trodde knappt det var sant men det var det.

Läffe och jag bestämde att vi skulle hyra släp och åka dit. Men först gick vi in på Mio och rekade. Soffan var enormt tung!! Att skruva isär den på plats kändes krångligt. Läffe är en god vän. Min bästa men han gillar inte krångel och hur optimistisk jag än är gav även jag upp. Åkte hem till J och berättade att det tyvärr inte blir någon soffa, kontaktade säljaren bad om ursäkt men drog mig ur.

Men något skrek i mig att ge upp den soffan var vansinne! Jag kände så starkt att det var helt fel. Jag kontaktade en annan kompis, som är positiviteten personifierad. Vi åkte till Mio tillsammans och tittade på soffan och ritningen på den. Den satt ihop med vara TVÅ skruvar och resten hakar och Thomas tyckte vi skulle åka till Uppsala bums!! 😄

Det blev ett par dagar senare. En kul resa. Strålande sol. Vi passade på att kolla på ett par bilar på vägen också. Vi skruvade isär soffan hur snabbt som helst och fick hjälp av säljarens son att bära ut den och åkte hemåt med triumf. Man ska aldrig ge upp något man tror på. Soffan fyllde upp nästan hela J:s rum, men det blev så himla bra. Jag är så tacksam för Thomas positiva inställning och för att han ställde upp på detta med glädje.

Vi pratade om detta på väg hem, vad en sådan här affär kan göra med en. Det blev en kul resa. Ett trevligt möte med kvinnan som sålde den, fika i hennes lilla kök, ett par bilar som jag inte ville ha men som stärkte mig i beslutet vilken bil jag egentligen skulle välja och framförallt blev vi stärkta i trons kraft. Att det mesta kommer till en bara man bestämmer sig för det och verkligen tror på det. Det stärkte också vår vänskap och gav oss ett väldigt roligt minne.

Vi ska fortsätta utveckla rummet med en vägglampa, hyllor på väggen ovanför och jag ska köpa en grå fotpall med förvaring för täcke och kudde.

Jag är så nöjd och glad. Mitt absolut bästa fynd. Tacksamhet för det jag leds till. Jag tror inte på slumpen. En del saker är bara meningen.

Utenatten i Oktober

Det var nästan helt omöjligt att få till en utenatt i naturen i Oktober. Jag var snuddande nära att ge upp, men få är lika envisa som jag. Och när jag väl bestämt mig för något så ger jag nästan aldrig upp.

Det fick bli en nödlösning den 30 oktober. Jag bäddade på balkongen. En luftmadrass med liggunderlag och filtar på, 2 kuddar och sovsäck. Varför inte göra det så bekvämt det bara går liksom 😊

Det var -2 grader ute, förvånansvärt tyst och den störande gatlyktan märkte jag inte av när jag drog sovsäcken över huvudet. Jag sov hur bra som helst ända till 07.08, kikade ut ur sovsäcken och konstaterade snopet att det redan var ljust ute.

En natt på balkongen är är också en utenatt. 2017 hade jag en oktobernatt i popuptält på min dåvarande veranda. Oktober brukar ofta vara en svår månad för mig, men måste inte så pretentioner jämnt. Man får rätta sig efter det rådande läget. Så när jag vaknade den 31 oktober var jag oerhört nöjd. Med underställ, stora duntofflor och mössa klev jag in i mitt vardagsrum, sa godmorgon till J och gick raka vägen till kaffebryggaren.

Olyckan

Mitt i all min stress med att leta bilar, och inför min dubbelhelg på jobbet hände en olycka med J. Jag satt i hundrastgården och skulle jobba om några timmar, när G ringde och berättade att J ramlat illa på skolan och behövde till akten. Att han hade jättejätteont. Han skulle åka och hämta honom men jag ville ju också vara med J!

Jag blev alldeles yr av stress. Jag behövde få tag på min chef men kom plötsligt inte på vad hon hette. Ringde till gruppboendet och grät och undrade om de kunde hjälpa mig att ordna vikarie. En supersnäll kollega, en av de jag gillar allra mest, sa att jag skulle släppa allt och bara åka. De skulle fixa allt.

Jag sprang med Meya till bilen och körde fort hem till Läffe och undrade gråtande om han kunde ta hand om henne och en kasse full med mat och åkte fort mot akuten. Den i Karlstad. Framme ringer jag G och han säger att de är inne på akuten och jag rusar in där och frågar efter J. De kollar på datorn men säger att han inte fanns där. Jag ringer G igen och frågar var de är. De var på Karlskogas akutmottagning!! Kristinehamn ligger mellan Karlstad och Karlskoga, och vi får välja vilken akut vi vill av dem. Jag hade i min stress bara tagit för givet att de hade valt Karlstad.

Jag kastade mig i bilen och körde alldeles för fort de 7 milen. Fast G var hos honom ville jag verkligen vara med. Jag kom fram lagom tills han rullades in på röntgen. Min lilla skrutt hade så ont. Armen var helt av och näsan var bruten. Han skulle göra ett hopptrick i skolan som de andra filmade för snapchat, och det blev så himla illa av den grejen.

Men när jag väl var hos honom blev jag lugn. De gav honom morfin och armen gipsades provisoriskt men frakturen var så svår att de inte kunde åtgärda det där. Vi fick åka till Karlstad istället. Igen för mig! Men J var lugn och hyfsat smärtlindrad och jag var lugn när jag fick vara med honom. Vi till och med mellanlandade i Kristinehamn och hämtade lite grejer hemma. G valde att stanna hemma.

Vi blev väl mottagna och J fick ligga på en barnavdelning och jag fick sova med honom där. Sköterskorna var jättegulliga och kom in med chips till oss och jag hade roffat med mig godis hemifrån. Det fanns Netflix på tv:n och med stark smärtlindring hade J det uthärdligt. Vi låg i varsin säng och konstaterade att vi hade det rätt bra trots allt.

Operationen nästa dag tog 5 timmar. Jag väntade på vårat rum och väntade och väntade. När de ringde från uppvaket nästan sprang jag dit. J var väldigt medtagen, kräktes massor och var så trött. Jag var bara lättad att det hade gått bra och satt hos honom och tömde spypåsar.

Det blev en natt till på sjukhuset och sedan ett par vändor till för att justera näsan. I lördags bröts den rätt med lokalbedövning. J fick välja om han ville bli sövd eller göra med lokalbedövning. Han var skraj för att göra det vaket men att sövas och ligga på uppvaket igen avskräckte mer. Näsan trycktes med stor kraft och ett knak rätt. Min duktiga kille. Vi åkte till Biltema och ”firade” med en brakfrukost efter det 😄

Jag har fått tillfällig vårdpenning för att få vara hemma med J. Och det är tack vare det jag börjar bli människa igen. Jag har min höstdepp som är mildare än vanligt men har haft en del ångest, varit trött och känt mig helt håglös. Det har varit mycket möten och telefonsamtal med BUP och krånglat med att få en extern neuropsykiatrisk utredning för J. Nu är konstaterat att vi får göra utredningen i Stockholm. I december eller januari som jag förstod det.

Jag behövde en paus. Tråkigt att J skulle behöva bryta arm och näsa, men jag fick med denna ledighet landa och vila. Jag börjar må bättre och känner mig gladare igen.

J mår också bra, har börjat gå till skolan igen och gipset ska förhoppningsvis av inom några dagar om det har läkt rätt.

Men det var en svår fraktur och den armen är bruten en gång förut. Det finns risk att han aldrig blir helt återställd. Jag bara hoppas att den blir så bra som det bara går.

Ny bil

Jag har varit så enormt trött på min lilla Ford och sedan Meya kom till oss blev det ännu mer behövligt med en större bil.

Men att sälja bil är jobbigt. Att städa den, tvätta den, lägga ut på blocket och stress över hur man ska göra i glappet mellan bilar. Jag hade bara ångest och drog ut på det.

Men så råkade en kompis backa in i min bil och det blev en ful buckla. Men det blev så himla bra! Det skulle bli så kostsamt att fixa det så försäkringsbolaget löste ut mig med 22000 kronor. Det var verkligen ett bra erbjudande. Jag hade tänkt lägga ut den på Blocket för mindre 🙂 Forden blev alltså skrotad. Farväl fula Ford, men tack för den här tiden och alla resor vi gjort.

Men att hitta en ny bil på 2 veckor blev oerhört stressigt. Budgeten är inte stor och det är bilbrist i Sverige p ga att den sjunkande kronan och att så mycket bilar exporteras. Att hitta en fin kombi under 80000 som uppfyllde mina krav var inte lätt. Jag ägnade dagar och nätter åt att läsa om olika bilmodeller, var till bilfirmor i Karlstad, Örebro och Uppsala, provkörde bilar, ringde bilhandlare kontaktade tidigare ägare och höll på så att jag var alldeles utmattad. Till slut bestämde jag mig för en Mazda6 wagon. Det fanns inte många sådana med den motorstorleken och manuell växel i Sverige, men jag föll för en i Göteborg till slut.

Det blev tåg dit och det var verkligen mysigt att åka tåg. Det gör jag väldigt sällan. P ga ett tåghaveri missade jag ett tåg jag skulle byta till i Hallsberg, men det blev också bra! Vi fick bara hoppa på ett annat i Hallsberg lite senare. Ett sådant där som hade två våningar och jag var lite fräck och smet upp på första klass . Konduktören lät mig tack och lov sitta kvar där. Så mysigt och lyxigt. Solen sken och jag var glad som ett barn.

Bilhandlaren var så bussig att han hämtade mig på tågstationen vilket jag var himla tacksam för. Att hitta till bilfirman med spårvagn hade varit rätt krångligt för mig. Jag är verkligen inte van vid Göteborg.

Efter att ha gjort affär skulle jag ta mig ut ur Göteborg med en bil jag aldrig kört förut. Massor av filer, tät trafik, vägbyggen och jag var så nervös att jag knappt kunde andas och hade panik när jag körde i smeten. Men jag kom ut och vägen hem gick jättebra.

Jag körde lugnt, tog små pausar här och där. Här fotades den nya pärlan i Skövde. Den har gått 20000 mil. Det är lite långt men den är välskött och den tidigare ägaren sa att det var den bästa bil han har ägt så jag bara hoppas att jag gjorde rätt val och att den håller några år till.

Jag är jättenöjd hittills. Den är fin och gott om plats för mina tonåringar som är 184 och 190 cm långa, och Meya ska snart få en hundbur där bak. Men hittills sitter hon fast med bilsele i skuffen och har en mysig dyna där bak.

Så efter mycket stress, beslutsångest och många timmars letande har jag äntligen en ny bil. Så skönt!