Sinnesrobönen

Som nykter alkoholist ber jag ofta sinnesrobönen.

En bön man ber tillsammans på varje AA-möte. I början stod jag nog där och bara rabblade med, men till slut började orden få en djupare mening. Nu fattar jag att nästan allt mitt välmående hänger på detta i nästan allt jag gör.

I allt som sker har jag ett val hur jag ska hantera det.

Acceptans ….för utan acceptans kommer ältande, självömkande, offerkoftan och bitterhet. Och därmed ligger missbruket, kvävandet och flykten nära till hands.

Om man ändå inte kan påverka en sak. Eller om en person är som den är och är totalt oföränderlig måste jag acceptera det. Inte gå och vara irriterad, för det löser ingenting utan bara skadar mitt eget mående. Det är lättare sagt än gjort. Men sinnesrobönen finns där i mitt huvud som ett mantra.

Släpp det! Det är något vi OFTA sa till varann under behandlingen. För alla var vi ältare. Alla var vi personer med problem som förstorades inom oss som vi inte kunde hantera.

Men det man KAN förändra bör man förändra för så fort jag fått mod att ta tag i något så blir ju problemet antingen så mycket mindre eller löst. Och går det inte att lösa så har jag i alla fall gjort det jag kan och måste därmed acceptera och släppa det.

Det är inte enkelt men det är så himla VIKTIGT. Man har så mycket ångest i onödan.

Något annat jag fick lära mig under behandlingen var att sätta ord på problemet och be om hjälp. Något som också krymper problemet. Att skriva har också varit ett bra sätt att bearbeta saker för mig.

Just nu är det ångest över ekonomin. Min gamla hyresvärd kräver ersättning för ett fuktskadat parkettgolv och jag försöker att inte oroa mig innan jag tagit reda på om min hemförsäkring täcker detta. Det är ”bara” att ringa Folksam och kolla. Men jag är så nervös att jag nästan spyr. Önskar jag hade en mamma eller pappa som kunde göra det åt mig. Orkar inte vara vuxen. Vill stoppa tummen i munnen, krypa under min snuttefilt och ligga där och dumglo och dregla. Fly bort från problemet. Det där modet jag ber om vill inte riktigt infinna sig just nu, men ändå har jag blivit bättre och bättre på att både släppa och ta tag i saker.

Ekonomispöket breder ut sig som ett svart moln över mig. En av mina rädslor som jag har så svårt att få bukt med, för jag är så oerhört sårbar på den punkten.

Så nu ber jag sinnesrobönen. Att acceptera att hyresvärden vill ha ersättning för golvet. Sedan mod att ringa Folksam och vad jag än får för besked det så måste jag bara gilla läget och lösa det på något vis. Jag har pratat med 2 vänner om problemet och jag har skrivit om det här. Nu är spöket lite mindre.

Min bror är här över helgen. Nu skippar jag flyttstäd och pengaoro och lever här och nu.