Livets spännande resa

Jag fascineras av livet så ofta. Många är så fixerade att resa till olika länder. För mig är livet en enda resa i sig.

Att vara tonårsmamma med alla dess destinationer är en spännande resa på gott och ont.

Gott var att hjälpa sin 15-åring att söka sommarjobb igår. Vi sökte först genom de feriejobb som kom upp som förslag på nätet igår, men jag vill öppna många dörrar åt olika håll och till att börja med hjälpte jag W att söka jobb på kyrkogården också. Jag har en god vän som brukar jobba där som ställde upp som referensperson.

Nu hoppas jag så mycket. W vill tjäna egna pengar. Samtidigt är han så oerhört nervös för nya situationer, men att han VILL jobba är bevis nog för att han verkligen, verkligen vill och därför hoppas jag extra mycket för hans skull. Jag är en rätt fattig mamma. Jag har inte råd med en gamingdator som han så gärna vill ha. Men jag hoppas så oerhört mycket att han lyckas tjäna egna pengar till en.

Och långt innan är jag redan nervös. Hur ska han klara den ”vuxna” världen, dess sociala koder, att ta ansvar och initiativ? Men jag kan inte tänka så långt. Kanske får han inte något jobb.

Min lilla plutt som nog snart är 190 cm lång och fått skägg. Som jag önskar att livets resa blir lite i medvind för honom nu, så han får hopp.

När jag var ung hade jag tur. Jag hade en farmor och farfar med en butik och där jobbade jag ofta på helger och lov. Där skolades jag in i arbetslivet redan i unga år. Men vem ska måna om W?

Men som 12-stegare så finns det vissa hållpunkter jag bör hålla mig till.

1. Ha tillit (Det mesta löser sig)

2. Ta tag i ”problemet”, och sedan inte älta, utan släppa saker i Guds händer. Jag har gjort mitt bästa nu. Resten är ödet.

3. Det viktigaste först. Och det viktigaste är ju gjort. Jag och G, har som vårdnadshavare godkänt med bank-ID och ansökningar är ivägskickade.

Släpp det nu! Ja, jag ska bara gråta en liten vördnadsfull tår först. Jag känner tacksamhet.

En högtidlig och gråtmild mamma

Min lilla älsklingssnutt J fyller 14 i morgon. Jag blir alltid så gråtmild och fylld av känslor när grabbarna fyller år. Man minns när man hade dem i magen, och åren som gått. Och jag är så stolt och glad som har dem.

Jag förbereder bakelsefrukost, med MASSOR av ljus. Och frasiga frallor från Maxi. Kanske ett tomtebloss 🙂 J ville inte ha någon sång i morgon. Det är pinsamt och det respekteras. Jag tycker också att sång är rätt pinsamt.

Det blir inget tårtkalas i morgon utan ett restaurangbesök. J har valt restaurang. Farbror kommer, och Läffe…kanske storebror och G så klart. Det ska bli så mysigt.

Jag undrar alltid hur andra föräldrar känner. Jag hör så klart vad de säger, men jag undrar ofta. Älskar de sina ungar lika mycket som jag? Och fattar MINA ungar hur mycket jag älskar dem. Jag minns hur hett jag längtade efter mina barn, den tacksamhet jag känt och lika mycket som jag längtar efter dem är jag livrädd att något ska hända dem.

Nu ska den här högtidliga mamman med de svallande känslorna gå och lägga sig så jag inte är allt för trött när födelsedagsbarnet ska firas klockan 7 i morgon.

Stora pojkar

Mina pojkar 13 och 15 år har för länge sedan växt om mig.

W som nyss fyllt moppe är precis klar med sin teorikurs på trafikskolan och i förrgår kväll lät jag honom testköra moppen ordentligt. Vi trotsade lagen lite helt enkelt men jag anser att han måste få PROVA lite så jag lät honom köra runt en stund på vårat gamla regemente där det var lugnt med trafik en söndag kväll. Jag satt där på en gräsmatta och såg honom åka fram och tillbaka.

Min stora lilla pojk. Allt jag sett honom lära sig genom livet. Alla milstolpar jag får vara med om och se honom passera. Vilken ynnest att få vara mamma.

I vår kommun bjuds skolungdomarna på busskort i sommar som gäller i hela länet. Riktigt bra tycker jag! Grabbarna var ivriga och pirriga inför denna värld av möjligheter som plötsligt öppnades för deras fötter och ville åka till Karlstad. Vår närmaste ”storstad”. Så i går åkte de dit och även lokala bussar i själva Karlstad. De köpte ett tv-spel som de längtat efter, träffade kompisar, käkade på Max, fikade, drog runt på stan och säkert kände de sig stora och fria.

När jag själv var 15 började jag och min bästis lifta. Vi liftade runt till olika städer och väl framme där promenerade vi bara runt och utforskade platser, åt billig picknickmat i nån park eller på en parksoffa och sedan liftade vi hem igen. Jag minns hur spännande vi tyckte det var, hur fria och lyckliga vi kände oss.

Jag försöker att inte vara en hönsmamma men samtidigt vara en mamma som visar engangemang om barnen. Det är en smal tråd att balansera på, och mitt modershjärta pendlar mellan rädsla och stolthet.