Det bästa fyndet jag gjort

Jag är inte så rik. Att köpa saker nya går helt enkelt inte alltid. Och jag är sådan att jag är van vid billiga saker eftersom jag nästan alltid handlat second hand.

J har ett väldigt litet rum. Han har en säng, ett skrivbord, ett sängbord och ett litet smalt skåp som tar upp rummet. Oftast har han legat i sin säng med laptop på magen. Vi började leta efter framåtbäddad soffa. Det finns många men nästan alla kräver en del bökande med att plocka ur dynor, lägga dit madrass efteråt och allmänt krångel.

Enda soffan jag kunde tänka mig var en Aspö. En soffa man bara viker ut med ett enda drag. Den finns på Mio för 14000 kronor! På Blocket fanns några få för 5000 kronor. Även det var för mycket i nuläget. Men när jag väl bestämmer mig för något blir jag nästan besatt och jag tror så mycket på trons kraft. Så mycket saker har kommit till mig, nästan som ett under. Plötsligt hittade jag en Aspösoffa på en annan annonssida för bara 600 kronor. I Uppsala. Jag trodde knappt det var sant men det var det.

Läffe och jag bestämde att vi skulle hyra släp och åka dit. Men först gick vi in på Mio och rekade. Soffan var enormt tung!! Att skruva isär den på plats kändes krångligt. Läffe är en god vän. Min bästa men han gillar inte krångel och hur optimistisk jag än är gav även jag upp. Åkte hem till J och berättade att det tyvärr inte blir någon soffa, kontaktade säljaren bad om ursäkt men drog mig ur.

Men något skrek i mig att ge upp den soffan var vansinne! Jag kände så starkt att det var helt fel. Jag kontaktade en annan kompis, som är positiviteten personifierad. Vi åkte till Mio tillsammans och tittade på soffan och ritningen på den. Den satt ihop med vara TVÅ skruvar och resten hakar och Thomas tyckte vi skulle åka till Uppsala bums!! 😄

Det blev ett par dagar senare. En kul resa. Strålande sol. Vi passade på att kolla på ett par bilar på vägen också. Vi skruvade isär soffan hur snabbt som helst och fick hjälp av säljarens son att bära ut den och åkte hemåt med triumf. Man ska aldrig ge upp något man tror på. Soffan fyllde upp nästan hela J:s rum, men det blev så himla bra. Jag är så tacksam för Thomas positiva inställning och för att han ställde upp på detta med glädje.

Vi pratade om detta på väg hem, vad en sådan här affär kan göra med en. Det blev en kul resa. Ett trevligt möte med kvinnan som sålde den, fika i hennes lilla kök, ett par bilar som jag inte ville ha men som stärkte mig i beslutet vilken bil jag egentligen skulle välja och framförallt blev vi stärkta i trons kraft. Att det mesta kommer till en bara man bestämmer sig för det och verkligen tror på det. Det stärkte också vår vänskap och gav oss ett väldigt roligt minne.

Vi ska fortsätta utveckla rummet med en vägglampa, hyllor på väggen ovanför och jag ska köpa en grå fotpall med förvaring för täcke och kudde.

Jag är så nöjd och glad. Mitt absolut bästa fynd. Tacksamhet för det jag leds till. Jag tror inte på slumpen. En del saker är bara meningen.

Vackra Vänern

Jag har jobbat mitt enda jobbdygn denna vecka och trodde jag längtade hem, men så var det visst inte. Min föränderliga själ var på annat humör.

Hämtade Meya hos G och grabbarna, tog en miniturfrunda i stan, hälsade på Läffe och tog en tur ut mot skärgården istället.

Vänern var alldeles stilla i kväll. Så vackert och fridfullt. Denna vy jag sett sedan jag föddes, men aldrig tröttnar på. Så många minnen är förknippade med denna plats. Här har jag strosat, festat, badat, paddlat, åkt båt, fiskat, åkt skridskor, isfiskat, sett stormar och stjärnklara nätter.

Jag har börjat packa så smått. Om humöret och vädret är med oss blir det utenatt imorgon.

Hjälpa vidare

Jag har alltid trott på det där med tjänster och gentjänster. Inte alltid fram och tillbaka sinsemellan utan om man får hjälp av någon, ger man vidare till en annan.

För några månader sedan fyndade vi på Lions stora årliga uteloppis. De vräker ut allt som finns på gården och säljer superbilligt. Vi hittade massor. Jag köpte och barnen bar till bilen. Det var lite halvkaos med alla folk och jag glömde nästan bort vad jag handlat till slut. Grabbarna kämpade med att pussla in några små möbler i vår lilla bil och en tjej jag känner lite avlägset var bussig och körde hem J med 2 grejer som inte gick in, och körde ned honom till loppiset igen.

Hon bad nästan om ursäkt för att hon, en främmande ”tant” kört hem en tonåring, men jag var jättetacksam och kommer alltid gilla henne lite extra för den fina gesten.

I dag fick J och jag chans att göra det samma. Vid samma loppis. En äldre dam kämpade med att få med ett litet bord i en mopedbil. Till slut hade hon gått och lånat en skruvmejsel och försökte ta isär det. Vi gick fram till henne och sa med ett leende, ”säg din adress så kör vi hem det där bordet åt dig

Hon blev så tacksam att hon nästan grät och ville ge oss bensinpengar, vilket vi så klart viftade bort. Vi körde dit bordet, ställde utanför hennes port och på väg tillbaka mötte vi henne i mopedbilen och vi vinkade glatt till varann.

J såg glad ut och mamsen predikade så klart lite om en bättre värld, där vi hjälper varandra, är vänliga emot varandra och tar ett kliv ut ur vår egen bubbla. Det är så enkelt och ger sådan glädje.

Att levla

I dag på ett LSS-boende blev jag plötsligt tilldelad en ny arbetsuppgift jag aldrig utfört. Något som brukar dröja länge innan ny personal får befatta sig med. Men nu var det dags för mig. En liten våg av nervositet kom böljande, men samtidigt har jag väntar på detta. Att få ta tag i det. Jag fick grundliga instruktioner och peppning av en kollega. Det är ett lotteri. Det kan gå helt åt helsicke och det var jag starkt medveten om. Men samtidigt var himla motiverad och bestämd att jag skulle göra det på allra bästa sätt utan nervositet. Det sista jag gjorde var att gå in på toa och peppa mig själv och affirmera en stund. Arbetsuppgiften var inte helt lätt och jag fick stålsätta mig för att hålla mig till instruktionerna och det gick superbra!

Sådana grejer är det bästa jag vet. Att få en utmaning, testa sin profession, att vara lite nervös och sedan fixa det galant. Jag var så nöjd efteråt att det kändes som när jag spelat TV-spel länge och äntligen nått en ny nivå. Att levla. Ingen kollega verkade särskilt brydd om mitt om mitt framsteg. Hon som instruerat mig hade åkt hem. Men jag delade glädjen tillslut med en manlig kollega, fast lite vuxet och janteförsiktigt.

I bilen sedan hurrade jag för mig själv. Klappade mig själv på axeln och sa ”Fy faaan vad jag är bra”. En skön känsla att levla i livet.

Det kanske går dåligt nästa gång men nu har jag en bra startgrund att stå på, som stärker mig.

Jag blir så glad när jag fixar något svårt att det känns som jag vunnit en vinst på chokladhjulet på marknaden och pirrigt förtjust som om jag fått en första puss av någon jag suktat efter.

Jag är så glad att jag kan bli så glad… Det finns de som knappt känner någonting för sådant. Stackars dem. De som inte har ett kvitter i sitt bröst och en flock av skrattande fåglar som lyfter i flock.

Livets spännande resa

Jag fascineras av livet så ofta. Många är så fixerade att resa till olika länder. För mig är livet en enda resa i sig.

Att vara tonårsmamma med alla dess destinationer är en spännande resa på gott och ont.

Gott var att hjälpa sin 15-åring att söka sommarjobb igår. Vi sökte först genom de feriejobb som kom upp som förslag på nätet igår, men jag vill öppna många dörrar åt olika håll och till att börja med hjälpte jag W att söka jobb på kyrkogården också. Jag har en god vän som brukar jobba där som ställde upp som referensperson.

Nu hoppas jag så mycket. W vill tjäna egna pengar. Samtidigt är han så oerhört nervös för nya situationer, men att han VILL jobba är bevis nog för att han verkligen, verkligen vill och därför hoppas jag extra mycket för hans skull. Jag är en rätt fattig mamma. Jag har inte råd med en gamingdator som han så gärna vill ha. Men jag hoppas så oerhört mycket att han lyckas tjäna egna pengar till en.

Och långt innan är jag redan nervös. Hur ska han klara den ”vuxna” världen, dess sociala koder, att ta ansvar och initiativ? Men jag kan inte tänka så långt. Kanske får han inte något jobb.

Min lilla plutt som nog snart är 190 cm lång och fått skägg. Som jag önskar att livets resa blir lite i medvind för honom nu, så han får hopp.

När jag var ung hade jag tur. Jag hade en farmor och farfar med en butik och där jobbade jag ofta på helger och lov. Där skolades jag in i arbetslivet redan i unga år. Men vem ska måna om W?

Men som 12-stegare så finns det vissa hållpunkter jag bör hålla mig till.

1. Ha tillit (Det mesta löser sig)

2. Ta tag i ”problemet”, och sedan inte älta, utan släppa saker i Guds händer. Jag har gjort mitt bästa nu. Resten är ödet.

3. Det viktigaste först. Och det viktigaste är ju gjort. Jag och G, har som vårdnadshavare godkänt med bank-ID och ansökningar är ivägskickade.

Släpp det nu! Ja, jag ska bara gråta en liten vördnadsfull tår först. Jag känner tacksamhet.

Flörtig utkastare som fått frieri

Jag var inne i en liten butik i centrum i dag, för att köpa lördagsgodis.

En överförfriskad man befann sig där inne. Först satt han på en stol. Han pratade högt och gick sedan runt i affären och plockade lösgodis han med. Men irrade runt, stötte emot saker. Alla tittade besvärat. Barn såg oroliga ut. Butiksinnehavaren sa till honom en gång att sköta sig, men han vinglade runt, sluddrande och betedde sig inte särskilt väl. Stämningen var spänd och jag kände mig på tillräckligt bra humör idag för att ta tag i det.

Jag lade ifrån mig mitt godis, stegade fram till mannen och fyrade av mitt största leende och sa:

– Hej du!!

Han kom av sig helt i sitt förvirrade dolande där inne och log brett, hälsade och trodde nog att han hade världens flört på gång. Såg dock i kors och vajade oroväckande.

– Vet du VA!?, sa jag och lät som jag hade en glädjande nyhet.

– Nä vaddåååå, sa han och dreglade lite.

– Om du följer med mig ut så ska jag berätta en sak för dig, sa jag käckt. Här! Ta min arm. Kom så går vi utanför lite, sa jag lite lirkande och uppmanande på samma gång och lyckades leda ut honom på trottoaren.

Utanför fortsatte jag vänligt men rakt.

– Vet du? Du är väldigt full. Folk där inne blir oroliga. Det är barn där inne. Du är säkert världens trevligaste människa men vill du ha ett råd!? Vill du det? Ett tips från mig?

Försökte låta som jag erbjöd en slags bingolottovinst och han vajade, försökte fokusera blicken och försökte se charmig ut på samma gång.

– Vadååå för tips? Va säger du?

– Du är GANSKA så full. Mitt tips är. Gå inte in här igen. Folk blir nervösa. Mitt tips är att du går hem. Okej? Det är mitt bästa råd till dig. Annars ringer snart någon polisen. Okej? Du vill väl inte skrämma folk va? Eller hur? Osv…

Klappa vänskapligt på axel och låta övertygande på samma gång. Korta meningar. Det funkar ofta. Jag har jobbat med våldsamma autister och med psykopater på rättspsyk. En 190 cm överförfriskad man var ingen stor utmaning.

Efter att vajat en stund, gett mig ett par skamliga förslag, en kram och passat på att fria till mig vinglade mannen hemåt och jag gick in och plockade godis igen.

Butiksinnehavaren tackade för hjälpen. Vissa dagar orkar man inte men jag försöker att hjälpa medmänniskor, bidra med det jag kan. Att hantera människor lite på utkanten, original, de udda….det är sånt jag kan. Jag blir istället nervös och får spärrar av annat som de flesta andra tar för självklart. Normala människor. Sådana blir jag nervös för. Inte fyllon och kufar.

Det kändes i alla fall bra att göra en liten insats. Lite tyngre ryggsäck med flera hekto lösgodis men stegen lätta på min fortsatta färd.

En vän, ett vågigt hav och drömmar.

Jag jobbar rätt mycket nu och det är så mycket för mig att ta in att jag oftast är trött när jag är ledig. Även om jag inte är trött trivs jag ändå bäst hemma och bara greja här och ta det lugnt. När mycket är nytt behöver jag mycket landningstid.

I dag var en ledig dag dock. De försökte få in mig på extrapass men nixpix. Inte denna dag. Min bästa väns födelsedag. Läffe fyller 66. Den är vigd till honom. Han firas så klart för ett nytt år, men mest hyllas han som den goda vän han är. Alltid vid min sida.

Jag bakade egen tårtbotten idag. Det gör jag nästan aldrig men ska nog börja med för väldans vad luftigt och gott det blir när man gör själv!

Mellan chokladtårtbottnarna hade jag krossad ananas och proteinpudding i chokladsmak, med lite honung i för att få liiite mer sötma. Tårtan blev supergod i sin enkelhet. Den är faktiskt redan slut. Vi var 5 personer och alla tog 2 ggr. Sedan tog grabbarna en bit till till kvällsmat 🙂

Födelsedagsmiddagen bestod av honungsmarinerade kycklinglår och jordnötssås som serverades med bulgur. Det har blivit vår favvorätt nu.

Ute är det -11 grader. I går vräkte det ned snö. Sedan regnade det och frös på. När jag slutade jobbet i går kl 21. Var det skridskobanor överallt. En kollega skjutsade hem mig. Vi hasade till bilen. Gatan utanför mitt hus var helt blank av is så kollegan körde ända upp på trottoaren. Ändå gjorde jag ett rejält magplask rakt i backen efter bara 2 steg. Slog i knän och mage/höft.

Så kan det gå.

Jag har delat så många livsöden på sistone. Varje person jag assisterar, vars sjukdomar, diagnoser och hemska olyckor som drabbat dem. Så här i början när jag nyss fått till mig det och bär med mig deras historia hem, och smälter den i ljuset av min TV och fladdrande ljus, kan jag inte tycka synd om mig själv. I morgon är jag mindre öm och om några dagar bleknar blåmärkena.

Jag både lever här och nu och tänker samtidigt lite på sommaren. Jag har har drömt så länge efter en kajak. De senaste dagarna har jag tänkt på det allt mer. Jag MÅSTE ha en kajak! Jag vet inte riktigt hur jag ska ha råd, har inget takräcke och vet inte om min hyresvärd kommer att gilla om jag förvarar den på tomten, men det mesta brukar lösa sig i beslutet. Som en dominoeffekt. I dag har jag åtminstone beslutat att försöka förverkliga drömmen.

Jag drömde att jag hittade mitt drömmunspel i natt. Det var stämt i Moll. Så vitt jag vet finns det inget som heter så, men på mitt spel var det ingraverat i skrivstil. Jag var eld och lågor, och spelade Phantom of the operas Overtur. Jag vete tusan om det är en bra symbolisk dröm, men den kändes bra. Jag vaknade med en känsla av triumf.

En fin dag. Fint väder. De käraste här. Skönt att vara ledig. Jag känner mig lite smått kvävd av det nya jobbschemat och allt nytt, men jag vet att det alltid är så med mig. Jag får nästan panik och helt svald och blir deppad, av nya jobb…..innan jag vänjer mig.

Jag hoppas jag gör det. Hittar hem även i detta. Just nu är jag lite vilsen och vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Barnen, Läffe, hemmet, böckerna har varit min ö när havet har varit vågigt.

Gilla läget när det är förkylt och snorhalt

Planen var att göra nåt kul med grabbarna de sista dagarna på lovet. Jag hade rekat en hel del och tänkte slå till på stort med lunchbuffé på ett favvoställe och ett billigt hotell i Örebro.

Men kroppen bestämde sig för att bli sjuk. Inte så konstigt. Jag har stått böjd i flera dagar över en sjuk hostande person och skyfflat slem.

Efter en dusch, kaffe, frukost och min egna hälsobrygd kände jag ändå mig hyfsat stark, men ute är det isgator. Verkligen isgator överallt och istrottoarer. G kom med min bil som mer eller mindre bor hos honom nu, eftersom hans bil kapsejsat. Han mer eller mindre beordrade mig att inte åka någonstans i dag!

Vi skjutsade honom tillbaka hem och överallt såg vi slirande bilar och och människor som hasade sig fram.

Man får tänka om och göra det bästa av de nya planerna.

– Stanna inne

– Kolla filmer

– Laga god mat=Honungsmarinerade kycklinglår med hemgjord jordnötssås.

– Kanske baka?

– Vila mycket

– Dricka mycket

– Dricka hälsobrygd. I dag bestående av Sprängticka, kanelstång, mycket färsk ingefära, fänkål, ringblomma, pressad citron och gurkmeja. Drickes varm med massa honung.

– Gilla läget. Inte deppa. Inte tänka på vad man missar, utan vad man har här och nu. Det känns rätt ok. Att min kropp är allmänt sjuk OCH total superhalka är en bra kombination. Världen sätter stopp för den sjuka kroppen som ofta vill fortsätta ändå, fullfölja sin plan. Envisheten och det positiva tänket brukar övertala kroppen som inte har en lika stark röst. Men halkan överröstade allt i dag.

I går efter jobbet gick jag förbi en olycka i centrala Kristinehamn. En bil hade kört rakt över en rondell och rakt in i flera parkerade bilar. Jag kom kort efter innan ambulansen kört iväg den skadade.

Jag gick och funderade hur det kunde gått till och antog att bilföraren måste blivit sjuk under färd. Jag fortsatte min promenad och hörde hur en helikopter gick ned för landning i närheten. Ambulansen passerade mig med blåljus. Jag förstod att helikoptern förmodligen skulle hämta mannen och då är det riktigt allvarligt.

I dag när barnen och jag åkte förbi såg jag massa tända ljus på olycksplatsen och förstod att föraren dött. En man i 50-årsåldern läste jag precis. Det kunde varit jag. Det kunde varit någon jag känner. Det kanske ÄR någon jag känner. Man missar en del när man inte har Facebook. Jag har tagit bort Facebook från telefonen för att testa att vara utan och min sega dator orkar jag sällan sätta på.

Döden finns där så nära. Jag håller den i handen på jobbet och den finns på där på gatan utanför.

I dag är jag extra tacksam för mitt liv, för mina barn och vårat varma hem. Att jag är lite förkyld bekommer mig knappt.

Det finns de som har det så himla mycket värre. Det är inte alltid det funkar att tänka så men i dag gör det verkligen det.

Våga lära sig

Jag älskar att lära mig nya saker. Det ger mig inte bara en kick. Det ger mig självförtroende i viss mån en trygghet. Iallafall om det rör sig om att kunna praktiska saker. Kan man själv så är man lite tryggare och starkare. Inte ständigt beroende av andra.

Som rätt så fattig singelkvinna har jag fått lära mig en hel del själv. T ex byta däck, greja med pannan, rensa avlopp, mindre reparationer, meka med gräsklippare, skruva med cyklar osv. Det tjänar man en och annan krona på. Framförallt så avskyr jag att behöva be om hjälp med precis allt.

Nu har jag åkt runt med ett lyse väldigt länge. Åtminstone över en vecka. Jag har aldrig bytt lampa själv och skjutit upp det länge för att jag helt enkelt inte vet hur man gör. Och när vuxna män säger att det är svårt och att inte de klarar det blir det liksom något jag nästan trott att jag inte fixar.

Jag åkte till Mekonomen i dag. Tänkte faktiskt be om hjälp men på parkeringen blev jag arg på mig själv som inte ens öppnat instruktionsboken. Jag åkte där ifrån, parkerade en bit bort, läste i boken och lyckades faktiskt komma en bit själv. Förutom att få loss själva lampan. Kände mig ändå ganska nöjd när jag köpte lampan och frågade om killen i kassan kunde förklara lite, vilket han gjorde bra.

Jag åkte förbi Läffe. Han har strikta rutiner så jag vet ofta var han är och lyckades pricka in honom på en parkering. Jag frågade om han kunde vara med som moraliskt stöd, vilket han var med ett leende trots minusgrader och begynnande mörker. Min goa vän ❤️ Med lite vägledning lyckades jag byta lampan. Det var trångt och lite småbökigt, men nu kan jag det. Det kändes väldigt triumferande.

Sensmoralen i detta inlägg är att åtminstone prova innan man ger upp. Och att inte vara FÖR stolt. Låta en kunnig visa. Och ALDRIG låta pessimister bestämma vad jag kan och inte kan, bara för att de inte kan. Och framförallt så handlar det mesta man inte tar tag i antingen om lathet eller rädsla. I mitt fall rädsla. Sådant man aldrig gjort som handlar om verktyg, bilar och teknik är rätt läskigt. Men nu är jag inte rädd för bilbelysning längre. Alltid något 😊

Ljus och vänskap

Jag har varit lite extra social sista tiden och träffat lite mer sporadiska vänner. Det är när man träffar dem och liksom ska ”berätta i kapp” saker som man får insikter. Man landar på något vis i sin egen verklighet. Det är lite svårt att beskriva. Kompis Anders var här för första gången i nya lägenheten, och jag visade runt sprudlande glad. Senare i soffan säger han rakt ut att hela jag är som en ny människa. Det kändes så bra.

En ungdomsvän tillbringade en hel dag här förra veckan. Det gav nog honom mer än det gav mig, men han sa att han upplevde en sådan harmoni och lugn här och det är precis vad jag själv känner så härligt om andra kan känna det också.

I går ägnade jag flera timmar med mitt ex. Han har inte varit här sedan han hjälpte mig med flytten. Då var det allmänt kaos och jag hade precis kommit hem från sjukhuset efter operationen. Nu hade vi massor att prata om. Han är en av de få människorna på jorden jag kan känna mig fullständigt avslappnad med. Jag kan se ut hur som helst, inte skämmas för diskberget, gå på toa med dörren pyttelite på glänt och fortsätta babbla från toan, gråta en skvätt när jag berättade om Lillans sista dygn, berätta om grabbarnas utveckling och veta att han faktiskt bryr sig om dem och vi ventilerade jobb, livsutveckling, skvallrade lite om bekanta och prata om våra gemensamma geocacher.

Tiden går så fort när vi ses. Fast det inte funkade att leva ihop känner jag ändå en sådan värme till honom. Bryr mig om hur han mår och gläds åt att han har en ny relation. Ändå är det alltid en liten del av mig som ofta får separationsångest sedan när vi ska skiljas åt. Det är en sådan dubbel känsla som jag alltid har så svårt att förklara. Men mest handlar det om att känner mig så oerhört avslappnad med honom, och att jag helt enkelt mår så gott när jag kan umgås och vara i den känslan. Vi bestämde att ses snart igen och äta sushi. En gemensam passion vi har.

Glad i själen efter att släppt av exet åkte jag till Pingstkyrkans second hand. November är så oerhört grå. Mitt vardagsrum är lite för mörkt. På loppiset hittade jag två lampor. För 165 kr tillsammans. Fast jag egentligen inte har råd med det trots att det var billigt och fast det var vinterjacka till W som var det viktiga, köpte jag lamporna.

Jag balanserade den höga rislampan och lirkade den genom dörröppningar och lyckades få plats med den i lilla forden som var till bredden fylld med 4 vinterdäck, återvinning och en teleskopstege.

Väl hemma när jag installerade lamporna kändes investeringen helt rätt, fast mitt saldo är skrämmande lågt just nu. Men det struntar jag i. Ljus är viktigare än pengar, för ljus blir man glad och pigg av och då orkar jag gå mycket mer, och baka och göra mer storkok och då tjänar jag pengar, så i slutändan kanske den lilla förlusten är en vinst.

Jag är i alla fall glad för lamporna. Jag behövde verkligen 2 extra ljuskällor och båda två känns helt rätt. Det är så häftigt när man bara hittar saker så där kort efter att man visualiserat behovet. Jag fantiserar alltid om en högre makt som drar i trådar, och placerar saker i rätt tid och leder folk dit sedan och drar i andras trådar så de leds åt annat håll så att rätt sak kommer i rätt händer. Det KAN vara en slump men livet blir så mycket roligare när man vägrar tro på slumpen.

Varde ljus och vänskap så välkomnar jag villigt vardagens varierande vedermödor.